Julmys, del V: Numerus

I en tid när det påstås att SMS, mejl och chattande berikar språket blickar jag hellre bakåt. Eller snarare ut genom fönstret, där jag ser ett träd som är både vitt och vitt. För hundra år sedan hade det varit vidt och hvitt.

Om vi lyssnar på ett par just nu högaktuella visor, märker vi att det hänt saker även på morfologins område.

Vi komma, vi komma från pepparkakeland

Nu för tiden har verben inte några särskilda pluralformer; i stället säger vi vi kommer.

Bereden väg för herran, berg sjunken, djup stån upp!

Analogt med detta har inte heller det verbmodus som kallas imperativ några pluralformer, utan det får heta bered, sjunk och stå.

Bör denna moderna formfattigdom tolkas som att språket blivit sämre? Inte fan vet jag. Men de som hävdar att svenskan blir rikare av förkortningar och smajlisar har en tungt arbete framför sig om de vill övertyga mig. Och jag tänker ändå inte lyssna på vad de säger.