Mesigast på scen: Brons

Det är dags för en liten serie, tror jag, och för att fördela gracerna lite mellan mina anhängare, är det nog dags att tona ned det lingvistiska ältandet en aning, ty vi får inte glömma bort att musik är minst lika viktigt! Tyvärr är det inte alla av dess utövare som förstår att det de sysslar med är blodigt allvar. Därför fylls världens scener med primadonnor (Nightwish och Cradle of Filth) och falska metallurger (Hammerfall). Andra är bara outhärdligt mesiga. Det är några av dessas av mig bevittnade dåd på svenska scener jag under mellandagarna kommer att spegla. Vi börjar på tredjeplatsen.

Paul Stanley (eller som han heter på lettiska Wikipedia: Pols Stenlijs) är förstås inte den hårdaste av män; peruk, rumpviftande och läppstiftsplutmun får åtminstone inte mig att oreserverat vråla "ortodox hårdrock". Men höjden av tillgjordhet och förljugenhet kommer mot slutet av spelningarna. Vi minns alla hur Jimi Hendrix som en offerrit brände upp sina gitarrer. Kanske har vi inte heller glömt bort hur the Who gärna slog sönder hela scenen. Det där kan man tycka vad man vill om. Pols Stenlijs tycker uppenbarligen att detta beteende är "yeah! rock'n'roll!" och vill gärna också vara nästan lika tuff som de stora grabbarna och går därför av scenen, lämnar ifrån sig sin riktiga gitarr och hämtar i stället en billig kopia. (Kiss har ju de senaste trettio åren inte handlat om NÅGONTING annat än att tjäna pengar, och då går det inte för sig att slösa bort för mycket av den varan.) Denna låtsasgura blir sedan utsatt för Pols pinsamma, utdragna teaterstycke där det tar uppemot en minut innan den ligger utspridd i ett godtagbart antal delar. Det, gott folk, är mesigt.

Julhälsning

Medan vildsvinsleverpastejen står och puttrar i ugnen, hinner jag smita emellan med lite kulturarbete. I samband m,ed detta läste jag En mans med ett skägg blogg och var tvungen att skriva följande svar. Det är varken välformulerat eller genomtänkt, men något ska ni väl ha i blotklapp.

Det finns två anledningar till att mellansnack ska förbjudas.
a) Till 80 % innehåller de följande låts titel. Hederligt folk har redan skivorna (på LP förstås) och känner förstås igen låtarna efter två ackord. Resten av publiken, som förmodligen är nedladdare, knarkare, anarkister och plankare, ska inte ha någon särbehandling. Låt de nedriga parasiterna leva i ovisshet.
b) Tyvärr är det nästan alltid sångarna som envisas med att hålla i mellansnacket. Problemet med detta är att dessa esomoftast är svagbegåvade, fjolliga, exhibitionistiska och inte har något intressant att säga. Alternativet vore att bandets hjärnor, gitarristerna, tillätes (konjunktiv) ta över mikrofonen för ett par sekunder, men då skulle vokalistdivan förmodligen bli sårad och lämna bandet. M a o: Sila tugget.

En opedagogisk grammatiklektion

Jag har egentligen alldeles för mycket att göra för att sitta här och kasta ut mina mödosamt ihopklurade aforismer i bloggosfärens ginnungagap, men då och då måste jag hytta med min virtuella näve åt allt och alla. Någon gång blir det intresseväckande eller till och med underhållande, även om det senare aldrig varit min avsikt. Idag blir det, om sanningen ska fram, sövande trist för alla utom de mest inbitna språkmänniskorna.

Jag råkade stöta på en skribent med det svårstavade namnet Frigyes som raljerar lite om andra skribenters problem med svårstavade ord. Sedan glider han ifrån ämnet:

De engelska bisatserna halkar numera även in - mer eller mindre motiverat i tidningskrönikor, där man ska vara lite allmänt personlig, lättsam och svängig. Belinda Olsson (stavning korrad) skrev t.ex. i en Aftonbladet-krönika i torsdags "jag är också skyldig, ja, hold your emails, please".

Kära vänner av ordning, om man vill hacka på folks språkanvändning, kanske man ska tänka efter lite mer än när man står och diskuterar Bonde söker fru. Visserligen är "hold your emails" en engelsk sats, men verkligen inte en bisats. Det är en huvudsats, Frigyes! Byt jobb och var tyst!