I väntan på något annat

Hela adventsståhejet bygger ju på att man inväntar den påstådda årsdagen av Jesu födelse. Nu är förstås årtalet behäftat med en ganska sladdrig marginal och datumet (25/12, alltså) är väl att betrakta som ett rent påhitt.

Lemmy fyller däremot bevisligen år på julafton. Det bryr jag mig inte heller om, men i kväll ska jag minsann gå och kolla på den naturaliserade amerikanen, hans sura kratta i mössa och hans permanentade göteborgare. Motörhead har förstås, i likhet med andra ryggmärksgrupper, inte gjort något lyssningsvärt på ett halvsekel. Med hopp om bättring lägger jag därför in en tänkvärd bild och en påminnelse om fornstora dar. (Lite märkligt att en sådan talspråklighet har smugit sig in i nationalsången.)




Iron horse don't make a sound
Flying hooves don't touch the ground

Julkalender en vecka i sänder

Både Metro och Aftonbladet har på sistone rapporterat om en polis i Egypten som skjuter mot demonstranters ögon. Av allt att döma är det en ganska otrevlig snubbe, men att, som båda publikationer gör, påstå att han kallas "The Eye Hunter", är förstås inte mycket bättre det. Jag ser tre möjligheter:

1) Liksom arabiskan sopade bort koptiskan,har engelskan nu tagit över som det talade språket i Egypten. (Jag har inte riktigt koll på hur det är med berbiskan, men man har säkert gått över till engelskan åtminstone i de yngre generationerna.)

2) "The eye hunter" är en fullt normal konstruktion på arabiska. I så fall är det jag, den aldrig sovande Wulfahariaz, som har en skriande kunskapslucka och måste störta mig i den eviga elden.

3) Journalisterna korpar allt från engelskspråkiga konkurrenter och orkar inte ens försöka göra något vettigt.

Även Dagens nyheter är inne på samma lata, tanketomma spår. Häromnyssens skrevs det om etniska motsättningar i Ungern.

”Gypsy crime” är ett flitigt använt begrepp.

Frågorna man ställer sig är:

Av vem? Förmodligen av ungrare av något slag, eftersom det är just Ungern det handlar om.

På vilket språk? Tja, vi har åtminstone, ungerska, romani, ungerskt teckenspråk, tyska och diverse slaviska språk att välja mellan. It's your choice, som det gissningsvis heter på isländska, kantonesiska, hettitiska, eyak, haitisk kreol, samoanska och våmhusmål.

Listan tar aldrig slut. Att La piel que habito hos oss får heta The skin I live in gör mig mer sorgsen än arg.

Att det finns en filmfestival med namnet German films go north försöker jag bara bortse från.

Julkalender

De har nått mina med ålderns rätt förmodligen snart håriga öron att det språkbloggjulkalendras på annat håll. Det är väl lika bra att jag också drar min lerklump till bildningens termitstack och kalendrar lite smått jag också, men eftersom jag är på rätt taskigt humör, ska ni inte förvänta er någon guckuskodoftande glädjelyrik här.

Ska man sammanfatta de tre föregående decenniernas värsta irritationsmoment, tror jag att kombinationen Tommy Ekman, särskrivning och kränkthet träffar ganska rätt. (Eller förlåt, detta var en gräsligt långsökt inledning. Vi går vidare.)

Jag satt efter en strapatsrik terrängritt och värmde min muskulösa lekamen i sadelkammaren när mina alltid vakande ögon föll på en regional tidskrift för ridsport. Alltid hittar man något att bli irriterad över, så jag började läsa vad jag tolkade som någon form av ledare. Det var självaste Tommy Ekman som förde pennan. Det borde han inte ha gjort.

Tänker på de små blänkarna efter Rolf Görans OS silver, jag kände mig nästan kränkt som ridsportsintresserad av det totala ointresse som visades av media.

Bli det du, men hade jag varit Rolf-Göran, hade jag i stället valt att bli kränkt av Tommys totala ointresse för hur jag faktiskt heter.

Påhopp

Eftersom jag, om sanningen ska fram, har lite svårt att komma på något kreativt att skriva här, får jag väl ta till den enkla lösningen att gnälla på andra. Här kan vi verkligen tala om förnybara resurser. Att hacka urskillningslöst på allt misshagligt skulle dock bli både enahanda och nästan lite elakt. De veta ju icke vad de göra. I fallet Jonas Thente har jag emellertid inga sådana mjukisinvändningar. Tyvärr tappade jag bort tidningen med hans senaste perfida angrepp på sanningen, men som tur var hade En man med ett skägg ögonen med sig.

På 1970-talet var svenska serier i allmänhet liktydiga med barnslig buskis à la Lilla Fridolf, Bamse och 91:an.

Får man skriva vad man vill? Tydligen. Jonas Thente är en framstående skådespelare, som främst gjort sig ett namn inom genren dansk gladporr.

Gbg & det gamla vanliga

Nu har man varit i Göteborg också. Det känns lite obehagligt när man går ensam i mörkret när man hör en bakomvarande skock ur den berusade befolkningen ropa vad som låter som "Döööö!" I själva verket är det deras vokativa version, dô, av andra personens personliga pronomen som kommer till användning.

Sådana språkförbistringar slipper man tydligen i resten av världen. Där pratar man ju alltid amerikanska. Jag satt i Västergötland och läste i Allt om vetenskap om Bulgarien. En särskilt intressant kyrka heter visst Church of Christ Pantocrator.

[sic]

Den morgontidning som står lite mer till höger kraschlandar i dagens nätupplaga i ett revisionistiskt och språkligt Hades:

Dessutsom släpper Black Sabbath sitt första studioalbumet på 33 år.

Man kan spotta på Ronnie James Dios minne. Man kan förneka en av tidernas bästa skivor, Born Again. Man kan stava som Pern*lla Wahlgren. Man kan totalt strunta i allt vad korrekturläsning heter.

MEN DET ÄR INTE RÄTT!

Det gamla vanliga

Förutom svenska, som snart bara duger hos Stefan & Krister (vilka jag i skrivande stund noterar har lagt ned verksamheten, vilket ger onda aningar inför framtiden), finns det som bekant bara ett språk i hela världen. Helgens beläggskörd hämtar vi från två såväl socioekonomiskt som geografiskt vitt skilda områden, som ändå synbarligen förenas i det att det där talas samma delabialiserade västgermanska språk.

Enligt endera av de två stockholmsbaserade (vilket jag totalvägrar att skriva med inledande versal) skvalrockkanalerna heter den välkända somaliska fotomodellen tydligen Ajmän. På det viset ...

Vidare hamnade jag framför den norska skräckfilmen Skjult. Det hade kanske varit njutbart om inte det faktum att den påstods heta Hidden hade givit mig hemoptys. Man måste inte vara punschdrickande göticist för att höja käppen i harm inför sådana illdåd.

Den mångsidige Wulfahariaz

I väntan på en framtida, högst eventuell, ljudvariant av min närmast ofattbart välskrivna bok kan ni nu ta del av denna, av allt att döma chilenskproducerade, så kallade rockvideo där man får höra min förmanande stämma i en från min vardagliga diktion något avvikande tappning.

Bläddrar man ned lite får man följande information på klingande tjeckiska:

Toto video je věnováno všem ctitelům Cthulhu.

Det är inte utan att man blir lite rörd.

Dhaqens nyheter

Något slags jämvikt kanske upprätthålls i och med att kronprins Sultan bin Abdul-Aziz Al Saud och Den svårstavade i Libyen gick ur tiden nästan samtidigt.

En kommentator frågade för ett tag sedan vad jag tyckte om "nya" DN. Jag är förstås fortfarande purken över att de gick över till tabloidformatet för sex år sedan, och orkar nog inte uttala mig om deras senare nycker, men ett par kommentarer om lördagens förvirrade utläggning om Libyens "stammar" är kanske på sin plats.

Qadhafa
Den döde diktatorns egen grupp, (Khaddafi hette egentligen Qadhafi) [...] Qahdafas [...] är ursprungligen berber, som arabiserats tämligen sent.

Först kan vi helt snabbt ställa oss frågan vad "ursprungligen" betyder. Är nästan alla irländare numera engelsmän för att de har anglifierats språkligt? Här i Sverige är det en bit kvar dit, men en viss morfologisk påverkan låter sig skönjas i det att pluralformen av Qadhafa av DN skrivs "Qahdafas". Nu är jag ingen överdängare på afroasiatiska språk, så det kan ju hända att ett s-suffix tillsammans med den märkliga h-flyttning vi ges prov på fungerar som ett slags numerusmarkör, men det tror jag knappast.

Märkligast är ändå passusen om vad han "egentligen" hette. Jag skulle vilja avsluta med något dräpande och finurligt, men jag förstår helt enkelt inte vad som menas.

Lätt

Om man inte vill ljuta svältdöden, är man som sagt utlämnad åt livsmedelsindustrins mörka vindar. Det bara att inse att jag kommer att få lida hela livet. Nu senast stötte jag i mitt håglösa sökande efter mejeriprodukter på följande logiska kullerbytta:

På grund av brist så har vi ingen lättmjölk idag.

Fett

Man måste ha skygglappar när befinner sig i matvarubutiker, men helt fredad från denna osunda hanterings ljusskygga aktörers missgrepp är man förstås ändå inte. Felstavningarna försöker jag låtsas vara immun mot, men ibland har jag svårt att värja sig mot deras oavbrutna attacker mot mina oskyldigt blå ögon. En klassisk rättstavningsfråga är "Hur många g är det i tuggummi?" Sjuelva här på Stockholms undervisitet borde nog ställa sig frågan "Hur många c är det i kokoschoklad?" De stavar nämligen bakverket i fråga coccoschoklad, vilket måste beskrivas som en klar överanvändning av ifrågavarande bokstav, som för övrigt borde avskaffas.

Det finns fortfarande bara ett främmande språk

Undrar om jag får DN först i Sverige? Redan kvart över ett brakar den ned på hallgolvet och väcker mig om inte min knarkargrannes moderna dansmusik redan gjort det. I dag får vi läsa om en målning av den österrikiske målaren Gustav Klimt. Vad jag förstår målade han den under första världskriget i just Österrike. Frågan som gör att man kliar naglarna blodiga mot kraniet är varför DN väljer att omtala verket som "Litzberg on the Attersee". "Litzberg am Atterse" heter den! Om man absolut måste översätta titlar på konstverk föreslår jag att man i en svensk tidning gör det till svenska eller något av de inhemska finsk-ugriska språken, men lämna för höge farao engelskan utanför! Shit, snart slutar jag läsa The Day's News.

Moi, Défenseur de la Foi

En mig närstående person ville gärna läsa Svidenrockmagasinet, så mot min personliga övertygelse gick jag och köpte eländet. (Som jag tidigare delgivit er, var det fordom en förnämlig publikation, trots att flertalet skribenter förmodligen hotat sig till sina svaga tvåor i svenska. Under den nya regimen är det en glättig skvallertidning, som vi ortodoxa håller på armslängds avstånd (vilket visserligen också kan bero på att vi börjar bli lite närsynta med åren).)

Döm om min vrede när hårdrocksfienden Anders Tengner beretts en massa reklamplats i tidningen för att marknadsföra en ny bok som han av outgrundlig anledning fått ge ut. (Fiende? För trettio år sedan hävdade han att Venom var skräp. Med en sinnessjuks envishet håller han fortfarande fast vid denna sin felaktiga och djupt kränkande åsikt.) En helsida används till idolporträtt av denne niding. Kotlettfrilla, sutenörmustasch, rosa skjorta och skinnhandskar är var för sig styggelser; tillsammans med den tillkämpat intellektuella gesten med ena handen på hakan och en pillemarisk blick av samförstånd med betraktaren får de mig att vilja fly till en bättre värld.

Om jag lever så länge, kommer det ett kort referat av hans litterära kannstöperi i morgon. Kanske.

Lexis

Här sitter man och läser kurslitteratur som påstås ha med språksociologi att göra. Någon gång kanske jag har snobbat till det en aning i mina ordval, men jag är på dagisnivå jämfört med det jag läser nu. På en och samma sida fick jag bläddra mer i ordboken än jag annars gör på en månad. Hårdrocksorden var förstås en baggis:

chimera, evil, lurk, genocide, anathema, phantoms

Andra glosor bidrar, med sin totala väsensskildhet från de nyss nämnda, till den allmänna känslan av märklighet:

econo-technical, proletariat

Sedan tillkommer denna sant surrealistiska radda:

wanton, rambunctious, vestigial, interstitial, vituperative, figment, penchant, purportedly, statism

Jag kanske skulle ta och läsa Aftonbladet i stället?

Mer hockeygrammatik

"Sport expressen", vad är det för namn på en publikation? Envisas man med att särskriva själva namnet på sitt hopkok av påhitt och omtugg, är förhoppningarna på dess kvalitet inte höga. Se bara här:

Modo har ett helvete framför sig. Eller rättare sagt; Modos spelare är redan i skärselden.

Jag vet inte hur man jonglerar med motorsågar, och har därför som ett av mina stående nyårslöften att inte med två liter hembränt i kroppen börja träna på just det när jag besöker Lill-Skansen en solig eftermiddag i juli. Alla har inte samma sunda omdöme. Tomas Pettersson är en sådan samhällsfarlig person, som utan att tänka på andras mentala hälsa vilt slänger semikolon omkring sig.

Vidare undrar man om han sov på religionstimmarna. Om vi nu ska tro på vad de papistiska schismatikerna nere på Apenninska halvön säger är skärselden (Purgatorio, med Dantes terminologi) en hållplats för lite lagom syndigt folk på vägen till himmelriket (Paradiso). Helvetet (Inferno) kommer man till direkt om det är kört. Ungefär som för den virrigt ologiske Tompa och andra som slarvar med fakta.

Efterlängtad grammatik

Hockey har man inte tittat på sedan muren föll, men jag råkade i lördags få syn på ett intressant citat i en i övrigt intetsägande artikel om dumsporten i fråga.

Möjligen har SSK kunnat överlevt på lånad tid

Denna konstruktion kallar vi dubbelt supinum och är knappast ovanlig i tal, men i skrift känns den lite oväntad.

Minst lika frekvent är dubbelt imperativ, och även om språkriktighetsfrågor är avgjort ometal, skulle jag nog tveka rätt länge innan jag sökte mig till Mittuniversitets i Härjebotten kurser, när de försöker locka lärjungar med följande äppelkäcka slogan:

BÖRJA LÄS PSYKOLOGI

När dör skymningspressen?

Jag kan inte längre på ett konstfullt sätt variera min kritik mot kvällspressen. Å andra sidan är variation inte något honnörsord i deras unkna kretsar heller. Efter Lena Nymans bortgång körde den ena skandalblaskan självklart "Så dog Lena Nyman". Motbjudande, spekulativt, ovärdigt och respektlöst är ett snällt sätt att beskriva sådan usel journalistik. Sedan tyckte jag mig se något lika lågsint (och lika återkommande) dravel om "Så svek kändisvännerna Lena". Eftersom jag drabbades av momentan selektiv blindhet, missade jag kanske ett ord eller två, men det jag vill ha sagt är att man ibland bara vill riva upp Tryckfrihetsförordningen.

Och idag kör Aftonblödet en skenbart någorlunda vettig rubrik:"Hårdrocksvärlden hyllar Gary Moore". Men om hårdrocksvärlden består av Poodlessångare, Kee Marcello och TOMMY NILSSON tror jag bestämt att jag sliter av mig håret, sätter gem i ögonlocken, kontaktlim i näsborrarna och hundskit på byxorna samt lyssnar på punk resten av livet.

Äh, nu lyssnar jag på Murder in the Skies.

Snakk dialekt! Skriv gjennomtenkt!

Misslyckat bildspråk på nynorska Wikipedia: "Noreg gjer òg krav på Peter 1.s øy i det sørlege Stillehavet og territoriet Dronning Maud Land i Antarktis, men begge desse er omfatta av Antarktistraktaten som legg territoriale krav i Antarktis på is."

Tidernas lågvattenmärke

På min arbetsplats står för tillfället ett bord med böcker som bortskänkes (för att använda en föråldrad, men märkligt livskraftig passivform). Där har jag bland mycket annat hittat Strukturelle Sprachgeographie och Die Verbalzusammensetzungen mit "durch", vilket är kär läsning för en hårdrockare. I denna orörda idyll låg så plötsligt Den ofrivillige monarken. Dagen efter hade någon smugit in ett exemplar av The Dirt om de vedervärdiga hårdpopparna i Mötley Crüe. Om denna nedåtgående spiral av uppdiktad eller verklig dekadens ska fortgå, antar jag att jag snart får tag på Tusen och en natt också.

Då jag förstår att ni är många som ser mig som den ende samtidigt vederhäftige och litterärt tilltalande uttolkaren av vår samtid, insåg jag att det är min plikt att läsa boken om vår statschef. Jag hade en välgrundad aning om att den skulle vara starkt spekulativ och därtill intellektuellt gravt undermålig. Jag blev därför inte heller förvånad när den är späckad med lösa antagelser, faktamissar och stavfel. Anledningen till att jag kom att ligga sömnlös av våldsam vrede var emellertid något oväntad. Precis som den käcka lingvistbloggen vid mer än ett tillfälle har påpekat, verkar det vara ett oöverstigligt tankehinder för svenska journalister att begripa att det finns främmande länder där man faktiskt inte talar engelska, men nu undrar jag om Sjöberg et al i sitt erbarmliga hafsverk ändå har slagit världsrekord i denna gren. Låtom (för att använda en arkaiserande imperativform i första person plural) oss läsa inledningsmeningen i kapitel 7. Sedan pratar vi aldrig någonsin mer om detta elände.

Hotel Devin ligger alldeles intill floden Donau och på gångavstånd till stadens sevärdheter – Slovak National Gallery, Bratislava Castle, New Bridge med sitt UFO-liknande café, St Martin's Cathedral, Operan, Hviezdoslav och Main Square.

Glosklientsåg?

Nu kan vi lägga ner all undervisningsverksamhet i det här landet. Kanska skulu vit eisini skifta mál. Hví? Síggj hvat Högskoleverket skrivar á netinum:

Detta provhäfte består av fyra olika delprov. Dessa är ORD (ordkundkap), LÄS (svensk läsförståelse),
MEK (meningskomplettering) och ELF (engelsk läsförståelse).

Iron like a lion from Nättraby

Aftonbladet presenterar på sitt sedvanligt parodiska sätt som en nyhet vad alla med ett uns av läskunnighet och intresse för stjärnhimlen har vetat i hundratals år. De fåntrattar som läser horoskop är ju inte bara lurade i största allmänhet utan är också totalt vilseledda i fråga om i vilket stjärntecken de egentligen är födda. Eftersom de som tror på astrologi med all säkerhet är överrepresenterade bland kvällstidningsköparna, hoppas jag att detta äntligen får genomslag. Jag tycker nämligen inte det känns så tufft när svagsinta människor flinande pekar på mig och kallar mig "jungfru".

Mellanspel

Hm, det blev inte så mycket inlägg i mellandagarna, men vi återkommer till serien om scenmesar. Jag vill bara lite snabbt redogöra för mina göranden och låtanden under sistlidna månad.

Jag var i Madrid.

Det finns kanske lite mer att säga i det ämnet, men faktum är att en av höjdpunkterna inträffade redan i planet på väg ner. (Som ni ser i föregående mening, har jag sedan årsskiftet moderniserat min språkdräkt en aning. Jag hoppas att det inte väcker alltför mycket indignation, sorg och saknad.) Jag satt och läste i El País om studentdemonstrationer i "Londres". Det var som det var med den saken, men när man ser hur stenhårt kastiljanskt spanjackerna benämner utländska kungligheter blir man lite imponerad. De skrev om "Carlos y Camilla, atacados por los estudiantes". Om man inte redan då förstod vilka det rörde sig om, klarnade det när man läste vidare om "el príncipe de Gales acompañado de su esposa, la duquesa de Cornualles".