I väntan på något annat

Hela adventsståhejet bygger ju på att man inväntar den påstådda årsdagen av Jesu födelse. Nu är förstås årtalet behäftat med en ganska sladdrig marginal och datumet (25/12, alltså) är väl att betrakta som ett rent påhitt.

Lemmy fyller däremot bevisligen år på julafton. Det bryr jag mig inte heller om, men i kväll ska jag minsann gå och kolla på den naturaliserade amerikanen, hans sura kratta i mössa och hans permanentade göteborgare. Motörhead har förstås, i likhet med andra ryggmärksgrupper, inte gjort något lyssningsvärt på ett halvsekel. Med hopp om bättring lägger jag därför in en tänkvärd bild och en påminnelse om fornstora dar. (Lite märkligt att en sådan talspråklighet har smugit sig in i nationalsången.)




Iron horse don't make a sound
Flying hooves don't touch the ground

Julkalender en vecka i sänder

Både Metro och Aftonbladet har på sistone rapporterat om en polis i Egypten som skjuter mot demonstranters ögon. Av allt att döma är det en ganska otrevlig snubbe, men att, som båda publikationer gör, påstå att han kallas "The Eye Hunter", är förstås inte mycket bättre det. Jag ser tre möjligheter:

1) Liksom arabiskan sopade bort koptiskan,har engelskan nu tagit över som det talade språket i Egypten. (Jag har inte riktigt koll på hur det är med berbiskan, men man har säkert gått över till engelskan åtminstone i de yngre generationerna.)

2) "The eye hunter" är en fullt normal konstruktion på arabiska. I så fall är det jag, den aldrig sovande Wulfahariaz, som har en skriande kunskapslucka och måste störta mig i den eviga elden.

3) Journalisterna korpar allt från engelskspråkiga konkurrenter och orkar inte ens försöka göra något vettigt.

Även Dagens nyheter är inne på samma lata, tanketomma spår. Häromnyssens skrevs det om etniska motsättningar i Ungern.

”Gypsy crime” är ett flitigt använt begrepp.

Frågorna man ställer sig är:

Av vem? Förmodligen av ungrare av något slag, eftersom det är just Ungern det handlar om.

På vilket språk? Tja, vi har åtminstone, ungerska, romani, ungerskt teckenspråk, tyska och diverse slaviska språk att välja mellan. It's your choice, som det gissningsvis heter på isländska, kantonesiska, hettitiska, eyak, haitisk kreol, samoanska och våmhusmål.

Listan tar aldrig slut. Att La piel que habito hos oss får heta The skin I live in gör mig mer sorgsen än arg.

Att det finns en filmfestival med namnet German films go north försöker jag bara bortse från.

Julkalender

De har nått mina med ålderns rätt förmodligen snart håriga öron att det språkbloggjulkalendras på annat håll. Det är väl lika bra att jag också drar min lerklump till bildningens termitstack och kalendrar lite smått jag också, men eftersom jag är på rätt taskigt humör, ska ni inte förvänta er någon guckuskodoftande glädjelyrik här.

Ska man sammanfatta de tre föregående decenniernas värsta irritationsmoment, tror jag att kombinationen Tommy Ekman, särskrivning och kränkthet träffar ganska rätt. (Eller förlåt, detta var en gräsligt långsökt inledning. Vi går vidare.)

Jag satt efter en strapatsrik terrängritt och värmde min muskulösa lekamen i sadelkammaren när mina alltid vakande ögon föll på en regional tidskrift för ridsport. Alltid hittar man något att bli irriterad över, så jag började läsa vad jag tolkade som någon form av ledare. Det var självaste Tommy Ekman som förde pennan. Det borde han inte ha gjort.

Tänker på de små blänkarna efter Rolf Görans OS silver, jag kände mig nästan kränkt som ridsportsintresserad av det totala ointresse som visades av media.

Bli det du, men hade jag varit Rolf-Göran, hade jag i stället valt att bli kränkt av Tommys totala ointresse för hur jag faktiskt heter.

Påhopp

Eftersom jag, om sanningen ska fram, har lite svårt att komma på något kreativt att skriva här, får jag väl ta till den enkla lösningen att gnälla på andra. Här kan vi verkligen tala om förnybara resurser. Att hacka urskillningslöst på allt misshagligt skulle dock bli både enahanda och nästan lite elakt. De veta ju icke vad de göra. I fallet Jonas Thente har jag emellertid inga sådana mjukisinvändningar. Tyvärr tappade jag bort tidningen med hans senaste perfida angrepp på sanningen, men som tur var hade En man med ett skägg ögonen med sig.

På 1970-talet var svenska serier i allmänhet liktydiga med barnslig buskis à la Lilla Fridolf, Bamse och 91:an.

Får man skriva vad man vill? Tydligen. Jonas Thente är en framstående skådespelare, som främst gjort sig ett namn inom genren dansk gladporr.

Gbg & det gamla vanliga

Nu har man varit i Göteborg också. Det känns lite obehagligt när man går ensam i mörkret när man hör en bakomvarande skock ur den berusade befolkningen ropa vad som låter som "Döööö!" I själva verket är det deras vokativa version, dô, av andra personens personliga pronomen som kommer till användning.

Sådana språkförbistringar slipper man tydligen i resten av världen. Där pratar man ju alltid amerikanska. Jag satt i Västergötland och läste i Allt om vetenskap om Bulgarien. En särskilt intressant kyrka heter visst Church of Christ Pantocrator.

[sic]

Den morgontidning som står lite mer till höger kraschlandar i dagens nätupplaga i ett revisionistiskt och språkligt Hades:

Dessutsom släpper Black Sabbath sitt första studioalbumet på 33 år.

Man kan spotta på Ronnie James Dios minne. Man kan förneka en av tidernas bästa skivor, Born Again. Man kan stava som Pern*lla Wahlgren. Man kan totalt strunta i allt vad korrekturläsning heter.

MEN DET ÄR INTE RÄTT!

Det gamla vanliga

Förutom svenska, som snart bara duger hos Stefan & Krister (vilka jag i skrivande stund noterar har lagt ned verksamheten, vilket ger onda aningar inför framtiden), finns det som bekant bara ett språk i hela världen. Helgens beläggskörd hämtar vi från två såväl socioekonomiskt som geografiskt vitt skilda områden, som ändå synbarligen förenas i det att det där talas samma delabialiserade västgermanska språk.

Enligt endera av de två stockholmsbaserade (vilket jag totalvägrar att skriva med inledande versal) skvalrockkanalerna heter den välkända somaliska fotomodellen tydligen Ajmän. På det viset ...

Vidare hamnade jag framför den norska skräckfilmen Skjult. Det hade kanske varit njutbart om inte det faktum att den påstods heta Hidden hade givit mig hemoptys. Man måste inte vara punschdrickande göticist för att höja käppen i harm inför sådana illdåd.