När dör skymningspressen?

Jag kan inte längre på ett konstfullt sätt variera min kritik mot kvällspressen. Å andra sidan är variation inte något honnörsord i deras unkna kretsar heller. Efter Lena Nymans bortgång körde den ena skandalblaskan självklart "Så dog Lena Nyman". Motbjudande, spekulativt, ovärdigt och respektlöst är ett snällt sätt att beskriva sådan usel journalistik. Sedan tyckte jag mig se något lika lågsint (och lika återkommande) dravel om "Så svek kändisvännerna Lena". Eftersom jag drabbades av momentan selektiv blindhet, missade jag kanske ett ord eller två, men det jag vill ha sagt är att man ibland bara vill riva upp Tryckfrihetsförordningen.

Och idag kör Aftonblödet en skenbart någorlunda vettig rubrik:"Hårdrocksvärlden hyllar Gary Moore". Men om hårdrocksvärlden består av Poodlessångare, Kee Marcello och TOMMY NILSSON tror jag bestämt att jag sliter av mig håret, sätter gem i ögonlocken, kontaktlim i näsborrarna och hundskit på byxorna samt lyssnar på punk resten av livet.

Äh, nu lyssnar jag på Murder in the Skies.

Snakk dialekt! Skriv gjennomtenkt!

Misslyckat bildspråk på nynorska Wikipedia: "Noreg gjer òg krav på Peter 1.s øy i det sørlege Stillehavet og territoriet Dronning Maud Land i Antarktis, men begge desse er omfatta av Antarktistraktaten som legg territoriale krav i Antarktis på is."

Tidernas lågvattenmärke

På min arbetsplats står för tillfället ett bord med böcker som bortskänkes (för att använda en föråldrad, men märkligt livskraftig passivform). Där har jag bland mycket annat hittat Strukturelle Sprachgeographie och Die Verbalzusammensetzungen mit "durch", vilket är kär läsning för en hårdrockare. I denna orörda idyll låg så plötsligt Den ofrivillige monarken. Dagen efter hade någon smugit in ett exemplar av The Dirt om de vedervärdiga hårdpopparna i Mötley Crüe. Om denna nedåtgående spiral av uppdiktad eller verklig dekadens ska fortgå, antar jag att jag snart får tag på Tusen och en natt också.

Då jag förstår att ni är många som ser mig som den ende samtidigt vederhäftige och litterärt tilltalande uttolkaren av vår samtid, insåg jag att det är min plikt att läsa boken om vår statschef. Jag hade en välgrundad aning om att den skulle vara starkt spekulativ och därtill intellektuellt gravt undermålig. Jag blev därför inte heller förvånad när den är späckad med lösa antagelser, faktamissar och stavfel. Anledningen till att jag kom att ligga sömnlös av våldsam vrede var emellertid något oväntad. Precis som den käcka lingvistbloggen vid mer än ett tillfälle har påpekat, verkar det vara ett oöverstigligt tankehinder för svenska journalister att begripa att det finns främmande länder där man faktiskt inte talar engelska, men nu undrar jag om Sjöberg et al i sitt erbarmliga hafsverk ändå har slagit världsrekord i denna gren. Låtom (för att använda en arkaiserande imperativform i första person plural) oss läsa inledningsmeningen i kapitel 7. Sedan pratar vi aldrig någonsin mer om detta elände.

Hotel Devin ligger alldeles intill floden Donau och på gångavstånd till stadens sevärdheter – Slovak National Gallery, Bratislava Castle, New Bridge med sitt UFO-liknande café, St Martin's Cathedral, Operan, Hviezdoslav och Main Square.

Glosklientsåg?

Nu kan vi lägga ner all undervisningsverksamhet i det här landet. Kanska skulu vit eisini skifta mál. Hví? Síggj hvat Högskoleverket skrivar á netinum:

Detta provhäfte består av fyra olika delprov. Dessa är ORD (ordkundkap), LÄS (svensk läsförståelse),
MEK (meningskomplettering) och ELF (engelsk läsförståelse).

Iron like a lion from Nättraby

Aftonbladet presenterar på sitt sedvanligt parodiska sätt som en nyhet vad alla med ett uns av läskunnighet och intresse för stjärnhimlen har vetat i hundratals år. De fåntrattar som läser horoskop är ju inte bara lurade i största allmänhet utan är också totalt vilseledda i fråga om i vilket stjärntecken de egentligen är födda. Eftersom de som tror på astrologi med all säkerhet är överrepresenterade bland kvällstidningsköparna, hoppas jag att detta äntligen får genomslag. Jag tycker nämligen inte det känns så tufft när svagsinta människor flinande pekar på mig och kallar mig "jungfru".

Mellanspel

Hm, det blev inte så mycket inlägg i mellandagarna, men vi återkommer till serien om scenmesar. Jag vill bara lite snabbt redogöra för mina göranden och låtanden under sistlidna månad.

Jag var i Madrid.

Det finns kanske lite mer att säga i det ämnet, men faktum är att en av höjdpunkterna inträffade redan i planet på väg ner. (Som ni ser i föregående mening, har jag sedan årsskiftet moderniserat min språkdräkt en aning. Jag hoppas att det inte väcker alltför mycket indignation, sorg och saknad.) Jag satt och läste i El País om studentdemonstrationer i "Londres". Det var som det var med den saken, men när man ser hur stenhårt kastiljanskt spanjackerna benämner utländska kungligheter blir man lite imponerad. De skrev om "Carlos y Camilla, atacados por los estudiantes". Om man inte redan då förstod vilka det rörde sig om, klarnade det när man läste vidare om "el príncipe de Gales acompañado de su esposa, la duquesa de Cornualles".

Mesigast på scen: Brons

Det är dags för en liten serie, tror jag, och för att fördela gracerna lite mellan mina anhängare, är det nog dags att tona ned det lingvistiska ältandet en aning, ty vi får inte glömma bort att musik är minst lika viktigt! Tyvärr är det inte alla av dess utövare som förstår att det de sysslar med är blodigt allvar. Därför fylls världens scener med primadonnor (Nightwish och Cradle of Filth) och falska metallurger (Hammerfall). Andra är bara outhärdligt mesiga. Det är några av dessas av mig bevittnade dåd på svenska scener jag under mellandagarna kommer att spegla. Vi börjar på tredjeplatsen.

Paul Stanley (eller som han heter på lettiska Wikipedia: Pols Stenlijs) är förstås inte den hårdaste av män; peruk, rumpviftande och läppstiftsplutmun får åtminstone inte mig att oreserverat vråla "ortodox hårdrock". Men höjden av tillgjordhet och förljugenhet kommer mot slutet av spelningarna. Vi minns alla hur Jimi Hendrix som en offerrit brände upp sina gitarrer. Kanske har vi inte heller glömt bort hur the Who gärna slog sönder hela scenen. Det där kan man tycka vad man vill om. Pols Stenlijs tycker uppenbarligen att detta beteende är "yeah! rock'n'roll!" och vill gärna också vara nästan lika tuff som de stora grabbarna och går därför av scenen, lämnar ifrån sig sin riktiga gitarr och hämtar i stället en billig kopia. (Kiss har ju de senaste trettio åren inte handlat om NÅGONTING annat än att tjäna pengar, och då går det inte för sig att slösa bort för mycket av den varan.) Denna låtsasgura blir sedan utsatt för Pols pinsamma, utdragna teaterstycke där det tar uppemot en minut innan den ligger utspridd i ett godtagbart antal delar. Det, gott folk, är mesigt.