måndag 27 december 2010

Mesigast på scen: Brons

Det är dags för en liten serie, tror jag, och för att fördela gracerna lite mellan mina anhängare, är det nog dags att tona ned det lingvistiska ältandet en aning, ty vi får inte glömma bort att musik är minst lika viktigt! Tyvärr är det inte alla av dess utövare som förstår att det de sysslar med är blodigt allvar. Därför fylls världens scener med primadonnor (Nightwish och Cradle of Filth) och falska metallurger (Hammerfall). Andra är bara outhärdligt mesiga. Det är några av dessas av mig bevittnade dåd på svenska scener jag under mellandagarna kommer att spegla. Vi börjar på tredjeplatsen.

Paul Stanley (eller som han heter på lettiska Wikipedia: Pols Stenlijs) är förstås inte den hårdaste av män; peruk, rumpviftande och läppstiftsplutmun får åtminstone inte mig att oreserverat vråla "ortodox hårdrock". Men höjden av tillgjordhet och förljugenhet kommer mot slutet av spelningarna. Vi minns alla hur Jimi Hendrix som en offerrit brände upp sina gitarrer. Kanske har vi inte heller glömt bort hur the Who gärna slog sönder hela scenen. Det där kan man tycka vad man vill om. Pols Stenlijs tycker uppenbarligen att detta beteende är "yeah! rock'n'roll!" och vill gärna också vara nästan lika tuff som de stora grabbarna och går därför av scenen, lämnar ifrån sig sin riktiga gitarr och hämtar i stället en billig kopia. (Kiss har ju de senaste trettio åren inte handlat om NÅGONTING annat än att tjäna pengar, och då går det inte för sig att slösa bort för mycket av den varan.) Denna låtsasgura blir sedan utsatt för Pols pinsamma, utdragna teaterstycke där det tar uppemot en minut innan den ligger utspridd i ett godtagbart antal delar. Det, gott folk, är mesigt.

2 kommentarer:

  1. Instämmer! Härligt med ett musikrelaterat inlägg!
    DTP!

    SvaraRadera