Påvesvammel

Den där påven kan man visst inte lita på. Först deserterade han 1945, nu lämnar han åter slött sin post. Han lär aldrig få något nytt jobb. DN kan man inte heller lita på. "Påvens överraskande avgångsbesked kan öppna för världens första icke-europeiska påve." Jag kan vara generös och bortse från de koptiska påvarna, som rimligen ofta har ett ganska så afrikanskt ursprung, men sedan får det vara slut på toleransen. Man tycker att det borde vara allmängods att Petrus, sankte Per, var född någonstans i Palestina-trakterna. Anacletus var från Syrien, och även om man vara lite osäker på dess geografiska utbredning under antiken, låg även det definitivt i Asien. Evaristus föddes i Betlehem. Victor I kom från en inte närmare specificerad plats i Afrika. Samma sak gäller för Miltiades. Dessutom misstänker jag att ett antal av de påvar vars ursprung sägs vara Grekland kom från mindre Asien, men det ska jag låta vara osagt. Skäms på er, Bengan och DN!

I väntan på något annat

Hela adventsståhejet bygger ju på att man inväntar den påstådda årsdagen av Jesu födelse. Nu är förstås årtalet behäftat med en ganska sladdrig marginal och datumet (25/12, alltså) är väl att betrakta som ett rent påhitt.

Lemmy fyller däremot bevisligen år på julafton. Det bryr jag mig inte heller om, men i kväll ska jag minsann gå och kolla på den naturaliserade amerikanen, hans sura kratta i mössa och hans permanentade göteborgare. Motörhead har förstås, i likhet med andra ryggmärksgrupper, inte gjort något lyssningsvärt på ett halvsekel. Med hopp om bättring lägger jag därför in en tänkvärd bild och en påminnelse om fornstora dar. (Lite märkligt att en sådan talspråklighet har smugit sig in i nationalsången.)




Iron horse don't make a sound
Flying hooves don't touch the ground

Mer hockeygrammatik

"Sport expressen", vad är det för namn på en publikation? Envisas man med att särskriva själva namnet på sitt hopkok av påhitt och omtugg, är förhoppningarna på dess kvalitet inte höga. Se bara här:

Modo har ett helvete framför sig. Eller rättare sagt; Modos spelare är redan i skärselden.

Jag vet inte hur man jonglerar med motorsågar, och har därför som ett av mina stående nyårslöften att inte med två liter hembränt i kroppen börja träna på just det när jag besöker Lill-Skansen en solig eftermiddag i juli. Alla har inte samma sunda omdöme. Tomas Pettersson är en sådan samhällsfarlig person, som utan att tänka på andras mentala hälsa vilt slänger semikolon omkring sig.

Vidare undrar man om han sov på religionstimmarna. Om vi nu ska tro på vad de papistiska schismatikerna nere på Apenninska halvön säger är skärselden (Purgatorio, med Dantes terminologi) en hållplats för lite lagom syndigt folk på vägen till himmelriket (Paradiso). Helvetet (Inferno) kommer man till direkt om det är kört. Ungefär som för den virrigt ologiske Tompa och andra som slarvar med fakta.

Iron like a lion from Nättraby

Aftonbladet presenterar på sitt sedvanligt parodiska sätt som en nyhet vad alla med ett uns av läskunnighet och intresse för stjärnhimlen har vetat i hundratals år. De fåntrattar som läser horoskop är ju inte bara lurade i största allmänhet utan är också totalt vilseledda i fråga om i vilket stjärntecken de egentligen är födda. Eftersom de som tror på astrologi med all säkerhet är överrepresenterade bland kvällstidningsköparna, hoppas jag att detta äntligen får genomslag. Jag tycker nämligen inte det känns så tufft när svagsinta människor flinande pekar på mig och kallar mig "jungfru".

Samma gamla tjat

Jag tittade på Aktuellt i torsdags och blev som vanligt fly förbannad när man kallade en javanesisk vulkan för "Mount Galungung". Tror redaktionen att man talar engelska i Indonesien? Men kanske borde jag vända bannstrålen mot mig själv, som säger "Mount Everest" i stället för "Chajamlungma" eller kanske "Sagarmāthā".

Vi lämnar det jobbiga ämnet.

Däremot var min heliga vrede i fredags rättmätig. Jag citerar Metro när de berättar om en protest mot den heliga romerska kyrkan: "ovanför stod på en skylt 'In the name of God' - 'I Guds namn'." Det gjorde det inte alls. Se nedan.

Mor Wulf

Ibland kan jag bli en liten aning grinig på min omvärld, men då skulle ni se min mor. Vi barn gömmer oss förskräckt bakom bikupan när hon börjar skälla. Nu hotar hon med att skriva en förgörande insändare i lokaltidningen efter att till sin stora förgrämelse ha sett att man på själva påskdagen glömt att flagga nere vid prästgården.

Trams

Aprilskämt, nej tack. Här hos Wulfahariaz håller vi oss till sanning, hyfs och vetenskap. Påskfirande, nej tack. Här hos Wulfahariaz ägnar vi oss åt hårdrock, korrekt interpunktion och hedendom.

Östra Aros

Undrar om någon är intresserad av att läsa om en glad och upprymd Wulfahariaz?

På tisdagkvällen skulle jag närvara vid ett hemligt ordensmöte i Uppsala. På vägen till vår mötesplats ligger ortens universitets svårstavade bibliotek, där jag slank in för att ta en snabbtitt på en våra största nationalskatter, Silverbibeln. Nu är jag inte hundraprocentigt säker på att det var ett originalark som låg där för beskådande, men jag väljer att tro det. Jag, som ändå är känd som en man som håller känslorna i styr, upplevde här ett ögonblicks svindel inför de halvannat årtusende gamla östgermanska majusklerna. Det kändes inte riktigt bra, med tanke på att boken trots allt innehåller de vanliga kristna irrlärorna. Därför kom det som en välkommen överraskning att bokhyllan i den sal i vilken vi utförde våra riter innehöll flera hyllmeter eddautgåvor.

Heliga guds moder

Jag är heller inte religionsvetare, men jag är i alla fall, till skillnad från flera DN-medarbetare, läskunnig. I dag påstår Kalle Holmberg att frk Maria figurerar i Gamla testamentet, vilket förstås inte är fallet. Henne hittar vi fastmera i Nya testamentet och, vilket kanske är lite mindre känt på våra breddgrader, i Koranen.

Harmagedon

Det kommer att talas mer och mer om planetens befarade undergång under 2012. Olyckskorpar kommer att kraxa om mayakalendern, Nostradamus, Nibiru och säkert en massa annan galenskap tills man verkligen hoppas att den yttersta dagen ska komma och skänka en frid.

Tänk då i stället på vad som står i Snorres Edda:

"Þeir vetr fara þrír saman ok ekki sumar milli"

Ragnarök ska alltså föregås av tre vintrar utan mellanliggande somrar. Jag tycker mig känna att snön här i Stockholm smälter bort inom högst ett par veckor, och då är det naturligtvis fullständigt omöjligt att Jorden ska gå under före 2013.

Julmys, del VIII: Schism

Just när ni trodde denna följetong hade gått i graven, börjar jag om. Eftersom de (grekisk-, rysk-, serbisk-, bulgarisk-, rumänsk- och några till-) ortodoxa kyrkorna räknar med den akterseglade julianska kalendern firar de inte jul förrän nu. Man kan alltid hoppas att främst ryssarna får en dos demokrati i julklapparna, men så lär det inte bli.

Julmys, del VII: Sieg hallelujah

Vilka besynnerliga personer. Hur kan man ha så rutten människosyn att man struntar i bindestrecket efter "Missions"?

Julmys, del III: Axelmaktsfonotax

I Japan förbereder sig just nu somliga för att fira kurisumasu.

Det är lite synd, för vad är det för fel på den gamla charmiga buddhistiska seden med självmumifiering?

Julmys, del II: Av Davids hus den sturste

Uppgifterna om årtalet diffar på något decennium och det påstådda datumet kring vintersolståndet är förstås ett rent marknadsföringsknep, men för sisådär tvåtusen år sedan föddes hursomhelst kanske en liten gosse på romerskockuperad mark.

Cirka tusen år senare lurades Skandinaviens (eller rättare sagt dess södra delars) hedniska befolkning av de självutnämnda uttolkarna av den lille gossens lära att överge vår mustiga polyteism.

Ytterligare ett millennium senare kommer hämnden: Skandinavien skickar illistigt år efter år det värsta och mest ondskefulla och skräckinjagande vi har -- Carola -- till barnets antagna födelseort (som visst fortfarande ligger på ockuperat område) för att under julskiveinspelningstäckmantel sprida sitt sataniska gift över bygden. Där fick de!

Heldenkönig

Det var så sant ... Vi högtidlighåller i dag att det är 377 år sedan Lejonet från Norden stupade i ett dimhöljt Lützen. Ska man vara riktigt petig stämmer det dock inte riktigt. Vid den tiden höll svenskarna fortfarande fast vid den haltande julianska kalendern, medan motståndarna i den katolska ligan redan var framme vid 16 november. Det var inte förrän Sverige år 1753 också gick över till den gregorianska kalendern som de gamla fienderna kom i takt tidsmässigt, men de gamla bemärkelsedagarna har alltså inte flyttats retroaktivt.

Den första kungliga dödsdagen man kan fira med gott matematiskt samvete är sålunda Adolf Fredriks.

Orätt strunt

Jag är omringad av gamla Året runt. "Läs dig smart", står det på en av dem och jag kan inte låta bli att undra om de finge behålla sina prenumeranter om dessa följde rådet.

Djupt uttråkad började jag faktiskt läsa i ett annat nummer och hittade några guldkorn att bjuda på. Så här säger doktorn: "Man ska inte röka och vara måttlig med alkohol." Drick mer, med andra ord?

På annan plats får man lära sig om den alternativa (som det brukar heta när det inte finns några bevis) behandlingsmetoden kraniosakral osteopati som kan hjälpa mot "migrän, tinnitus, stressymtom, ungdomar med ADHD" och en massa annat. Det enda som hjälper mot ungdomar är väl åldersgräns och Uriah Heep.

Bannlyst

Biljetterna till the Kristet Utseende på torsdag är slut och inte har jag rösträtt i det stundande kyrkovalet.

Jag får väl sitta hemma och läsa ordböcker.

Ö i oordning

Detta riskerar att bli ett långt och monomant inlägg, men hav förtröstan, ty jag kanske avrundar med ett angrepp på Pernilla Wahlgren. Det brukar ni gilla.

Ibland befinner jag mig på en arbetsplats. Där hänger en flerspråkig almanacka, varför jag nu exempelvis kan berätta att finnarnas namn på denna månad är elokuu. Så långt allt väl, men när man nyfiket tittar på de isländska veckodagsnamnen blir det fullständig katastrof. Tisdag påstås heta "Priòudagur". Det som omedelbart väcker ens misstänksamhet är förstås accenten. Som ni vet ska det alltid vara en akut sådan i isländskan (Ísland, póstmódernismi). Wulfahariaz är dock en förlåtande nätpersonlighet, så denna diakritiska blamage skulle jag kunna blunda för. Men. I verkligheten heter dagen i fråga þriðjudagur! De har alltså skrivit två bokstäver uppåt väggarna fel och sedan till råga på allt helt glömt bort j! Oförlåtligt! Döm dem fredlösa!

Anledningen till att islänningarna talar om 'tredjedag' är för övrigt också en beklämmande historia. När öns prästerskap under medeltiden fick lite för mycket att säga till om rensades de hedniska gudarna ut ur kalendern. Sålunda bär exempelvis torsdag sedan dess det lamt fromma namnet fimmtudagur.

"3?" och "5?" undrar ni nu. Vad jag förstår börjar den kyrkliga veckan med söndag, och då stämmer i alla fall matematiken. (Detta förklarar också de gåtfulla Mittwoch och keskiviikko.)

Jag gillar faktiskt inte Pernilla Wahlgren.

Du rör väl inte sågen?

Det pågår sedan länge en lågintensiv debatt om huruvida monoteisterna (judar och muslimer, så klart, men även åtminstone koptiska kristna) ska ha rätt att omskära sina söner och om landstingen ska vara behjälpliga vid splatterorgierna. Egentligen skiter jag i frågan, men när det förs fram argument som förolämpar min intelligens måste jag jag ryta till.

För det första kommer frågan om grundlagsskyddad religionfrihet alltid upp i dessa sammanhang. För vem? Inte för pojkarna i alla fall. De blir märkta för livet med en symbol för en religion de kanske tycker är mumbojumbo.

För det andra har jag förstått att många läkare inte har någon lust alls att bidra till dessa bisarra ceremonier. Bra. Här ställs ofta den retoriska frågan om det vore bättre med halvblinda gubbar som beväpnade med rostiga gafflar står och hugger lite på måfå i ett mörkt kök någonstans. That's what we in Sweden call utpressning. Puckon! Om ni bara slutar händer det inget farligt.

Sur igen

En annan trosimport jag undviker så gott jag kan är kristendomen, men ibland blir man trots alla försiktighetsåtgärder lik förbannat exponerad för dess osunda propaganda. Det hände sig så att jag i förra veckan begav mig till RumpförlåtRumskulla kyrka i Småland för att lyssna på strängaspel med alster av bland andra den förste heavy metal-kompositören Antonio Vivaldi. Där satt jag munter och spelade luftcembalo, när det plötsligt blev ett avbrott för andakt! Först var det en mystisk figur som läste ett stycke på en svenska så bruten att man knappt förstod (Herren uttalades charen), sedan blev det psalmsång med en organist som borde få alla fingrar knäckta (eller förmodligen redan hade fått det), varpå följde kvinnoprästledd bön och trosbekännelse och en djävla psalm till med kollekthåv i näsborren innan den italienska ensemblen återtog och -ställde kommandot respektive ordningen. Fy så nedrigt gjort av församlingen!