Det gamla vanliga

Förutom svenska, som snart bara duger hos Stefan & Krister (vilka jag i skrivande stund noterar har lagt ned verksamheten, vilket ger onda aningar inför framtiden), finns det som bekant bara ett språk i hela världen. Helgens beläggskörd hämtar vi från två såväl socioekonomiskt som geografiskt vitt skilda områden, som ändå synbarligen förenas i det att det där talas samma delabialiserade västgermanska språk.

Enligt endera av de två stockholmsbaserade (vilket jag totalvägrar att skriva med inledande versal) skvalrockkanalerna heter den välkända somaliska fotomodellen tydligen Ajmän. På det viset ...

Vidare hamnade jag framför den norska skräckfilmen Skjult. Det hade kanske varit njutbart om inte det faktum att den påstods heta Hidden hade givit mig hemoptys. Man måste inte vara punschdrickande göticist för att höja käppen i harm inför sådana illdåd.

Den mångsidige Wulfahariaz

I väntan på en framtida, högst eventuell, ljudvariant av min närmast ofattbart välskrivna bok kan ni nu ta del av denna, av allt att döma chilenskproducerade, så kallade rockvideo där man får höra min förmanande stämma i en från min vardagliga diktion något avvikande tappning.

Bläddrar man ned lite får man följande information på klingande tjeckiska:

Toto video je věnováno všem ctitelům Cthulhu.

Det är inte utan att man blir lite rörd.

Dhaqens nyheter

Något slags jämvikt kanske upprätthålls i och med att kronprins Sultan bin Abdul-Aziz Al Saud och Den svårstavade i Libyen gick ur tiden nästan samtidigt.

En kommentator frågade för ett tag sedan vad jag tyckte om "nya" DN. Jag är förstås fortfarande purken över att de gick över till tabloidformatet för sex år sedan, och orkar nog inte uttala mig om deras senare nycker, men ett par kommentarer om lördagens förvirrade utläggning om Libyens "stammar" är kanske på sin plats.

Qadhafa
Den döde diktatorns egen grupp, (Khaddafi hette egentligen Qadhafi) [...] Qahdafas [...] är ursprungligen berber, som arabiserats tämligen sent.

Först kan vi helt snabbt ställa oss frågan vad "ursprungligen" betyder. Är nästan alla irländare numera engelsmän för att de har anglifierats språkligt? Här i Sverige är det en bit kvar dit, men en viss morfologisk påverkan låter sig skönjas i det att pluralformen av Qadhafa av DN skrivs "Qahdafas". Nu är jag ingen överdängare på afroasiatiska språk, så det kan ju hända att ett s-suffix tillsammans med den märkliga h-flyttning vi ges prov på fungerar som ett slags numerusmarkör, men det tror jag knappast.

Märkligast är ändå passusen om vad han "egentligen" hette. Jag skulle vilja avsluta med något dräpande och finurligt, men jag förstår helt enkelt inte vad som menas.

Lätt

Om man inte vill ljuta svältdöden, är man som sagt utlämnad åt livsmedelsindustrins mörka vindar. Det bara att inse att jag kommer att få lida hela livet. Nu senast stötte jag i mitt håglösa sökande efter mejeriprodukter på följande logiska kullerbytta:

På grund av brist så har vi ingen lättmjölk idag.

Fett

Man måste ha skygglappar när befinner sig i matvarubutiker, men helt fredad från denna osunda hanterings ljusskygga aktörers missgrepp är man förstås ändå inte. Felstavningarna försöker jag låtsas vara immun mot, men ibland har jag svårt att värja sig mot deras oavbrutna attacker mot mina oskyldigt blå ögon. En klassisk rättstavningsfråga är "Hur många g är det i tuggummi?" Sjuelva här på Stockholms undervisitet borde nog ställa sig frågan "Hur många c är det i kokoschoklad?" De stavar nämligen bakverket i fråga coccoschoklad, vilket måste beskrivas som en klar överanvändning av ifrågavarande bokstav, som för övrigt borde avskaffas.

Det finns fortfarande bara ett främmande språk

Undrar om jag får DN först i Sverige? Redan kvart över ett brakar den ned på hallgolvet och väcker mig om inte min knarkargrannes moderna dansmusik redan gjort det. I dag får vi läsa om en målning av den österrikiske målaren Gustav Klimt. Vad jag förstår målade han den under första världskriget i just Österrike. Frågan som gör att man kliar naglarna blodiga mot kraniet är varför DN väljer att omtala verket som "Litzberg on the Attersee". "Litzberg am Atterse" heter den! Om man absolut måste översätta titlar på konstverk föreslår jag att man i en svensk tidning gör det till svenska eller något av de inhemska finsk-ugriska språken, men lämna för höge farao engelskan utanför! Shit, snart slutar jag läsa The Day's News.

Moi, Défenseur de la Foi

En mig närstående person ville gärna läsa Svidenrockmagasinet, så mot min personliga övertygelse gick jag och köpte eländet. (Som jag tidigare delgivit er, var det fordom en förnämlig publikation, trots att flertalet skribenter förmodligen hotat sig till sina svaga tvåor i svenska. Under den nya regimen är det en glättig skvallertidning, som vi ortodoxa håller på armslängds avstånd (vilket visserligen också kan bero på att vi börjar bli lite närsynta med åren).)

Döm om min vrede när hårdrocksfienden Anders Tengner beretts en massa reklamplats i tidningen för att marknadsföra en ny bok som han av outgrundlig anledning fått ge ut. (Fiende? För trettio år sedan hävdade han att Venom var skräp. Med en sinnessjuks envishet håller han fortfarande fast vid denna sin felaktiga och djupt kränkande åsikt.) En helsida används till idolporträtt av denne niding. Kotlettfrilla, sutenörmustasch, rosa skjorta och skinnhandskar är var för sig styggelser; tillsammans med den tillkämpat intellektuella gesten med ena handen på hakan och en pillemarisk blick av samförstånd med betraktaren får de mig att vilja fly till en bättre värld.

Om jag lever så länge, kommer det ett kort referat av hans litterära kannstöperi i morgon. Kanske.