Eftertanke

Di snackar mög

Ibland ligger ilskan och mal i flera år, men nu när den där Ranelid är på löpsedlarna var och varannan dag, kan jag inte längre hålla inne vreden.

Jag läser inte speciellt mycket skönlitteratur, men PC Jersild har jag i alla fall läst med behållning. Därför är det synd att han på äldre dar blivit helt dum i huvudet och mer eller mindre vill förbjuda skånska i radio och teve.

Självklart uttalar sig Ranelid i frågan och undrar om han ska beläggas med yrkesförbud. Ja, med hans nästan äckliga P1-skånska borde man nog hålla sig till skrivandet. Han är lika ortoepiskt vilse som Louise Epstein, och värre blir det knappt.

Julmys, del VIII: Schism

Just när ni trodde denna följetong hade gått i graven, börjar jag om. Eftersom de (grekisk-, rysk-, serbisk-, bulgarisk-, rumänsk- och några till-) ortodoxa kyrkorna räknar med den akterseglade julianska kalendern firar de inte jul förrän nu. Man kan alltid hoppas att främst ryssarna får en dos demokrati i julklapparna, men så lär det inte bli.

På tal om kriget

Battle hymns

Att människor bekrigar varandra är nog att beteckna som ett normaltillstånd. Frågan är vilka strider man väljer att utkämpa. Tillgång till en kustremsa, kontroll över oljekällor, religiösa motsättningar, tronanspråk, kolonialism ...

När förra seklet var halvgammalt lär det ha bråkats en del om vem som var bäst av Tommy Steele och Elvis Presley. Lite senare var det Beatles eller Stones som var den brännande frågan.

I stället för att munhuggas om vilken artist inom en viss genre man föredrar, kan man utvidga diskussionen till att ställa hela musikstilar mot varandra. På åttiotalet utkämpades exempelvis en heroisk kamp mellan hårdrockarna och syntharna. Vi vann. Dessutom lär raggarna ha spöat på punkarna mer än en gång.

Frågar man kvinnor som var i mellanstadieåldern ungefär samtidigt som de långhåriga vann sina legendariska bataljer, slås man av häpnad över det väsensskilda i flickornas musikaliska meningsskiljaktigheter. I stället för att framhäva en viss stil eller artist framför en annan, valde de att bråka om detaljer inom en viss grupp. Ja, det där gör vi medelålders metallister också (Coverdale/Gillan?, Di'Anno/Dickinson?), men det märkliga med tjejerna var att man INTE ville övertyga sin motståndare. Det var nämligen bara de tuffaste brudarna som fick säga att de gillade den lite fräckare Richard. Den som var lite mer tillbakadragen och försiktig, förväntades tycka bäst om den väna svärmorsdrömmen Louis, annars möttes hon av nedlåtande leenden och menande blickar. Kanske riktades även förintande suckar mot den uppstudsiga tills hon insåg att Louis var den rätte för folk i hennes coolhetsgrad. Detta har jag hört från vanligtvis välinformerade socionomer, så det måste vara sant. Gåtfullt är det likafullt. Liknande historier berättas av de stackare som några år senare trodde att de gillade New Kids on the Block, men det där vill jag inte prata om.

Jag förfryser osten!

Det händer att jag äter hallonsnören. Kanske blir det något extraköp då och då beroende på den i dessa anglifieringstider så uppfriskande skandinavistiska loggan där man kombinerar dansk-norskt och svenskt ö på ett trevligt sätt.

När det är femton minusgrader och jag, trots min berömda vikingafysik, behöver ordentliga kängor, blev jag inte alls glad när de nyköpta skosnörena utan att jag knappt rört vid dem gick av med samma lätthet som ovan nämnda snask, med påföljden att jag fick gå halvmilen hem genom skogen lurad, snubblande, frysande och svärande.

Därför uppmanar jag den här gången till total och evig bojkott mot alla butiker i Farsta centrum!

Livet är ett möbiusband

80-talet: "Gillaru hårdrock? Europe e bra!"
90-talet: "Eru hårdrockare? Metallicas nya e tung!"
Innevarande decennium: "Pluggaru svenska? Kan duntere?"
10-talet?: "Eru språkforskare? Då kan du bli den nya Fredrik Lindström!"