Att människor bekrigar varandra är nog att beteckna som ett normaltillstånd. Frågan är vilka strider man väljer att utkämpa. Tillgång till en kustremsa, kontroll över oljekällor, religiösa motsättningar, tronanspråk, kolonialism ... När förra seklet var halvgammalt lär det ha bråkats en del om vem som var bäst av Tommy Steele och Elvis Presley. Lite senare var det Beatles eller Stones som var den brännande frågan.
I stället för att munhuggas om vilken artist inom en viss genre man föredrar, kan man utvidga diskussionen till att ställa hela musikstilar mot varandra. På åttiotalet utkämpades exempelvis en heroisk kamp mellan hårdrockarna och syntharna. Vi vann. Dessutom lär raggarna ha spöat på punkarna mer än en gång.
Frågar man kvinnor som var i mellanstadieåldern ungefär samtidigt som de långhåriga vann sina legendariska bataljer, slås man av häpnad över det väsensskilda i flickornas musikaliska meningsskiljaktigheter. I stället för att framhäva en viss stil eller artist framför en annan, valde de att bråka om detaljer inom en viss grupp. Ja, det där gör vi medelålders metallister också (Coverdale/Gillan?, Di'Anno/Dickinson?), men det märkliga med tjejerna var att man INTE ville övertyga sin motståndare. Det var nämligen bara de tuffaste brudarna som fick säga att de gillade den lite fräckare Richard. Den som var lite mer tillbakadragen och försiktig, förväntades tycka bäst om den väna svärmorsdrömmen Louis, annars möttes hon av nedlåtande leenden och menande blickar. Kanske riktades även förintande suckar mot den uppstudsiga tills hon insåg att Louis var den rätte för folk i hennes coolhetsgrad. Detta har jag hört från vanligtvis välinformerade socionomer, så det måste vara sant. Gåtfullt är det likafullt. Liknande historier berättas av de stackare som några år senare trodde att de gillade New Kids on the Block, men det där vill jag inte prata om.
Jag tycker att detta är en allt för viktig fråga för att falla i glömska. Betänk om man har vuxit ifrån sin Louis och behöver få pröva tanken om att vara Richards tilltänka. Och snart ska våra döttrar ha lämpliga artisgossar att definieras sig emot...
SvaraRaderaFörresten vann ni inte alls, suckar jag med stor vämjelse över att revisionismen vuxit sig stark i metalleden.
SvaraRaderaKära Anonym, bland de musiker jag följer tror jag det blir svårt att hitta lämpliga förebilder till dina telningar. Lycka till med föräldraskapet!
SvaraRaderaSäger du det, Thomas? Då ses vi på Sweden Synth Festival.
Thomas har faktiskt rätt. Syntharna lurade sig in i vårt territorium och har med list fått dagens ungdom att tro att de lyssnar på hårdrock när de hör Linkin Park, Rammstein, Slip Knot osv i mp3 format. Vi mer rättrogna kan ju som bekant omöjligt köpa skivor släppta efter 1986.
SvaraRaderaTänkvärt, Anonym, men jag tror mig veta att Thomas inte heller gillar Linkin Park med flera, så det var nog inte därför han uttryckte sig så triumfatoriskt.
SvaraRaderaAngående 1986: Jag håller i princip med, men med en marginal på ett par år.
Sweden Synth Festival = Arvikafestivalen.
SvaraRaderaMen Thomas gillar att lyssna på Rammstein ibland.
Den hade jag förutsett, Thomas. I Arvika har man kunnat lyssna på Dismember, Vomitory, Mustasch, Behemoth, Slayer, Hellfueled och många fler, men jag tror nog att Howard Jones aldrig kommer att lira på SRF.
SvaraRaderaDessutom lurade Samantha och Sabrina oss hormonstinna hårdrockare att lyssna på en och annan synthslinga
SvaraRadera...och för att förklara 1986: Det var då KK Downing permanentade sig, Iron Maiden började använda synthljud och det sista året då Tom Araya skrek sina texter. Sen tog det slut. Det kan du faktiskt inte argumentera emot.
SvaraRaderaOm man inte bara är ortodox, utan också gammaltroende, är det nog som du säger.
SvaraRaderaDet är därför att vi synthare är mycket öppensinnliga eller hur man översätter "Open minded" och har överseende med lägre former av framställande av de gudomliga harmonierna. Vi finns överallt och är icke besegrade.
SvaraRadera