Morbid F

Lyssnar man på en halvdålig skiva, händer det att man av något slags snällhet, eller kanske självbevarelsedrift, sitter och försöker sålla fram några guldkorn för att inte vara alltför elak mot bandet, eller för lura sig själv att man är glad. På Formulas Fatal to the Flesh är det i allra högsta grad så. Man kan likna den vid en sömngångare i en godisbutik. Någonstans finns talangen och idéerna, men han välter ut burkarna och går trampar omkring i glasskivorna. Tycker ni det var en dålig formulering, är jag böjd att hålla med, men frågan är om inte texterna på denna skiva är sämre. Om man inte förstår hur man ska använda "gambla och phina" ord som thee, bör man kanske undvika dem. (Nile är precis lika kassa på den punkten.) När dessutom instrumental smet dessutom tillåts breda ut sig över nära en fjärdedel av speltiden, ruttnar i alla fall jag. 5/10

Morbid E

När Iron Maiden och Deep Purple släppte sina berömda liveskivor hade de hunnit göra sina viktigaste studioskivor. Efter Live After Death och Made in Japan gick det utför. Man kan undra om Morbid Angel tänkte i dessa banor när de släppte Entangled in Chaos. Så mycket som möjligt som för tankarna till en konsertsituation är bortsmusslat. Vi får inte veta var den är inspelad, låtarna börjar helt utan inräkning och publikljud, mellansnacket är reducerat till en handfull ord (som är så löjliga att man helst sluppit dem). Ljudkvaliteten luktar studio. Och så vidare. Några solon låter lite annorlunda, och låtarna är ju bra, men låtbetygen har de så att säga redan inkasserat i de tidigare recensionerna, så jag drar till med 7/10. Hur som helst, efter denna vad vi kan kalla greatest hits med något ruffigare ljudbild gick det alltså, precis som med Maiden och Purple, in i aftonlandet. Följ med på vår dystra vandring.

Morbid D

Det är få förunnat att få in tre tiopoängare på raken, men sedan tar det stopp, eller ska vi säga att segertåget avstannar. På Domination är de första två tredjedelarna nästan lika bra som på föregångaren, och det är kul att höra att nykomlingen Rutan har ett par lysande bidrag, men sedan börjar det urarta. Redan tidigare hade de haft oroväckande tendenser till att flyta ut i mindre meningsfulla instrumentalpartier, men här börjar de ohämmat vältra sig i sådana. När sedan även de riktiga låtarna mot slutet av skivan faktiskt inte är bra, börjar man tappa fokus och i stället tänka på konjuktionella pronominaladverb. Skivan i sin helhet är fortfarande bland de bästa i genren, så det vore kriminellt att sätta ett lägre betyg än 8/10. Nu tror vi att vi tar en paus i arbetet, men vi återkommer om någon dag med en berättelse som saknar lyckligt slut.

Morbid C

Som sagt ligger jag lågt i researchen inför denna artikelserie, och det kan hända att jag snubblar lite på historiska fakta i det följande. Ni får läsa i Blod eld död (eller vad de kallar den; något fel lär det ju vara) eller han Daniels bok om hur det gick till när Morbid Angel ställde in sin spelning i Stockholm. Detta i kombination med att videon till God Emptiness vanpryds av sällsynt våpig sångare gjorde att jag övergav gruppen i ett par decennier. Därför tycker jag mig ha rätt att vara sur på gruppen, som på detta sätt lurade mig på fantastisk musik. Covenant är nämligen också en klassiker. Visserligen infinner sig en känsla att de har skrivit musiken i studion; de tidigare skivorna hade fler smådetaljer och finesser. Kanske spelar Sandoval lite mer oinspirerat än tidigare, men det där är bara krusningar på ytan. Magiskt bra låtar och ljudbild. 10/10.

Morbid B

I min ungdom bodde jag i princip ute i skogen, så jag var inte bekant med så många hårdrockare som kunde tipsa om den lite nyare hårdrocken. Därför satt vi där och ugglade över våra Priest- och Purple-skivor. Det är inte så att vi på något sätt lidit någon större skada därav; vi växte ändå upp till de ortodoxa våldsrockare våra mödrar alltid drömde om att vi skulle bli, men man kanske inte skulle ha väntat i tjugo år med att köpa exempelvis De Mysteriis. Hur som helst, Blessed are the Sick införskaffade jag trots vår rurala isolering redan när det begav sig. Man måste nog säga att den i mångt och mycket har format min syn på vad dödsmetall är för något. De där banden med keps i Stockholm förstod jag aldrig riktigt vad de skulle vara bra till. Nå, skivan är fullständigt utmärkt, och frågan är hur många skivor som skulle kunna få högsta betyg om inte den här finge det. Klockrent: 10/10.

Morbid A2

Så har då även Altars of Madness avnjutits. Jag tycker förstås att sångare är efterblivna posörer som ska hållas i tukt och förmaning. Detta gäller i allra högsta grad Dave Vincent, men han gör onekligen ett gott jobb här. Nu är också Sandoval på plats och agerar exemplariskt. Låtarna är förstås fantastiskt bra och varierade, så det är väl inget snack om saken: 10/10.

Morbid A1

Här sitter vi med varsin Morbid Angel-biljett. Med anledning av detta har vi nu föresatt oss att lyssna igenom hela deras diskografi. Man kanske skulle ha lyssnat på dem i omvänd kronologisk ordning; nu vet man ju att det kommer att sluta med gråt och tandagnisslan. Som extra salt i varbölden har jag tänkt skriva ett inlägg om varje skiva. Jag är van vid att uttrycka mig med nästan översinnligt tilltalande litterärt flyt, men just vid detta tillfälle får ni nog ge avkall på era med all rätt mycket högt ställda estetiska krav. Jag har också gjort det till en dygd att alltid vara på gränsen till abnormt påläst och noga med fakta. Även i detta avseende får ni nog ta och tumma på förväntningarna, så att säga. Nå, vi har nu lyssnat klart på Abominations of Desolation, som kanske kan ses som Änglarnas motsvarighet till Motörheads On Parole, men annorlunda. Det känns lite märkligt att ha en normalskicklig individ på trumpallen, och ljudet kanske inte riktigt släpper fram alla detaljer, men detta är förstås en mycket bra skiva. Dessutom känner man sig allmänbildad när man kan säga vad låtarna heter då de återanvänds på senare skivor. Ska man dra till med ett betyg på en tiogradig skala kanske? Det kan hända att jag går in och redigerar i efterhand, men just nu försöker vi på 7,5.

Kunskap är viktigt

Jag är inte bara ledamot i Nordiska akademien för ortodox hårdrock och Sällskapet för svensk dialektologi; jag är även sedan en tid medlem i Judaspriestologerna. Av en ren slump träffades fyra av oss under gårdagen i en park i Stockholm. Jag misstänker att allmänintresset för vad som avhandlades under detta informella möte är ganska litet, men med tanke på hur enormt mycket ointressant och illa skriven text som produceras i världen, tror jag nog ändå att nedanstående redogörelse för en av punkterna på dagordningen hamnar bland de fem mest relevanta procenten av vad som skrivs just i dag. Det jag tänkte återberätta här är vad vi svarade på frågan om vilken kopplingen vore mellan Judas Priest och Deep Purple. Det står skrivet att "The Deep Purple family tree is [...] Mindbogglingly big." Ändå är de ganska löst knutna till just prästerna. Min spontana kommentar var förstås att den tredje Judas Priest-skivan, Sin after Sin, producerades av Roger Glover, som var Purples basist i den klassiska sättningen (som vi kallar Mark II) och alltsedan 1984 (Mark IIb–VIII). Detta hade mina interlokutörer tydligen lyckats missa, vilket måste sägas vara något av en besvikelse. Frågeställaren avslöjade då att det samband han hade i åtanke var Don Airey. Denne spelar keyboard i aktuell sättning av Purple (Mark VIII), vilket rimligen torde vara almängods. Att han gör ett inhopp på Priests Painkiller är kanske mindre känt. (Dessutom figurerar han på Demolition och Nostradamus samt ena Priest-gitarristen Glenn Tiptons båda soloskivor.) Med tanke på att Don Airey på ett eller annat sätt jobbat med, för att nämna blott ett fåtal, Sabbath, Ozzy, Rainbow, Whitesnake, Bruce Dickinson, Saxon, UFO och Gary Moore vore det närmast otänkbart att han inte skulle ha slunkit in på något Priest-alster, så denna koppling räknas knappt. Därför hävdade jag, efter en kortare betänketid, att den bästa länken var det för oss hårdrockare annars inte särskilt angelägna bandet Trapeze, som i sin tidiga sjuttiotalssättning hade Purples sjungande basist Glenn Hughes (Mark III och IV) och Dave Holland som senare skötte de prästerliga trummorna mellan British Steel och Ram it Down. Detta trodde jag, ärligt talat, att de flesta i samlingen kände till. Det gjorde de inte. Nå, jag gick hem och lagade middag. Under nyss nämnda måltids intagande fick en i mitt hushåll infallet att lägga på en Joe Satriani-skiva, Flying in a Blue Dream. Den var helt värdelös, kan jag meddela. Ni kanske inte minns det, men när Ritchie Blackmore hoppade av Purple mitt under pågående turné blixtinkallades Satriani, varvid vad som i historieböckerna skulle komma att kallas Mark VI kortvarigt såg dagens ljus. När jag bistert läste på innerkonvolutet föll mina ögon på ett i Priest-kretsar känt namn, Simon Phillips, som tydligen spelade "acoustic drums" på en låt. Det var något oväntat, men att han spelar på ovan nämnda Sin after Sin vet ALLA.

Sommarinlägg

Jag ser att kamrat Myrkheimr i föregående kommentarsfält uttryckt sig spydigt över frånvaron av inlägg här. Det kanske är slött av mig, men alternativet, att hela tiden vräka ur sig lågkvalitativt flams, vore föga åtråvärt för någon part. En mästare i denna inte så aktningsvärda gren är den där Birro. Ibland får han dock, med redaktionellt understöd, in några fullträffar.

En återgång till en sundare livsstil

Min produktionstakt har minskat från en mäktig stormflod till en flyktig rännil. Dessutom har jag kanske närmat mig det tjatigas gräns i mina, förvisso berättigade, attacker på förnuftsvidrigt användande av engelska. Många har därför ställt sig frågan: "Var är den gamle, allseende Wulfahariaz? Den vältalige våldsrockaren? Sitter han vid floden och äter rå lever?" Hys förhoppning, vänner! Nu är min vinylspelare i gång igen, så nu ser jag framför mig hur 600 relevanta, intressanta och imposanta inlägg tar form nästan som av sig själva.

Dags för republik?

Nu har jag lite ont om tid, varför detta inlägg skrivs i all hast. Mycket ont anande satt jag och läste Metros information inför arvprinsessans dop, som väl pågår i skrivande stund. Jag noterade att H.M. Drottningens släktingar i gästlistan ömsom omnämndes som Mr., ömsom Herr. Jag tänkte utbryta i en förbannelsetirad mot ängsliga journalistiska klumpedunserier, men vilade på hanen, vilket visade sig klokt. Felkällan visade sig, efter efterforskningar, nämligen vara själva hovet. På deras hemsida hittar vi bland annat S.A.R. Le Grand-Duc Héréditaire Guillaume de Luxembourg, vilket man med viss fisljummen liberal ansträngning kan förklara med att franska ändå talas i Luxemburg, i alla fall när man ska vara riktigt fin. Däremot finns det absolut inget som ursäktar H.R.H. Crown Prince Philippe och H.R.H. Crown Princess Mathilde eller H.R.H. the Prince of Orange och H.R.H. Princess Máxima. Eller ska vi anta att engelska nu talas även i Belgien och Nederländerna? Republik!

Språkpolis?

Att landet ständigt sjunker allt djupare i obildningens gyttjepöl står klart för de flesta av oss. De senaste tecknet på vårt snara inträdande i den absoluta analfabetismens kloaker finner vi i dagens Aftonbl*d.



Den beledsagande artikeln lär handla om en polisiär tysthetens kultur, som på något sätt riskerar rättssäkerheten eller så. Det som får en vän av benhård ordning att rysa av obehag är dock det faktum att polismakten (om vi får lita på detta något begränsade statistiska underlag) till 80 % är så svaga i sin skriftspråksbehärskning att de inte kan texta sin egen yrkestitel.

Wulfahariaz vaknar till

Ranelid i DN: "Vi får inte skilja mellan skriftlig och muntlig form!" Jo, det får vi, ditt obildade skrälle. "Jag talar som jag skriver och försöker vårda språket." Då hoppas vi att du slutar skriva, så att vi med lite tur även slipper höra dig snacka. Det som kommer ut ur din trut kan nämligen vara det mest illalåtande i de nordiska språkens historia.

(Och ni ska veta att jag lagt band på mig för att inte överdriva här.)