Kunskap är viktigt

Jag är inte bara ledamot i Nordiska akademien för ortodox hårdrock och Sällskapet för svensk dialektologi; jag är även sedan en tid medlem i Judaspriestologerna. Av en ren slump träffades fyra av oss under gårdagen i en park i Stockholm. Jag misstänker att allmänintresset för vad som avhandlades under detta informella möte är ganska litet, men med tanke på hur enormt mycket ointressant och illa skriven text som produceras i världen, tror jag nog ändå att nedanstående redogörelse för en av punkterna på dagordningen hamnar bland de fem mest relevanta procenten av vad som skrivs just i dag. Det jag tänkte återberätta här är vad vi svarade på frågan om vilken kopplingen vore mellan Judas Priest och Deep Purple. Det står skrivet att "The Deep Purple family tree is [...] Mindbogglingly big." Ändå är de ganska löst knutna till just prästerna. Min spontana kommentar var förstås att den tredje Judas Priest-skivan, Sin after Sin, producerades av Roger Glover, som var Purples basist i den klassiska sättningen (som vi kallar Mark II) och alltsedan 1984 (Mark IIb–VIII). Detta hade mina interlokutörer tydligen lyckats missa, vilket måste sägas vara något av en besvikelse. Frågeställaren avslöjade då att det samband han hade i åtanke var Don Airey. Denne spelar keyboard i aktuell sättning av Purple (Mark VIII), vilket rimligen torde vara almängods. Att han gör ett inhopp på Priests Painkiller är kanske mindre känt. (Dessutom figurerar han på Demolition och Nostradamus samt ena Priest-gitarristen Glenn Tiptons båda soloskivor.) Med tanke på att Don Airey på ett eller annat sätt jobbat med, för att nämna blott ett fåtal, Sabbath, Ozzy, Rainbow, Whitesnake, Bruce Dickinson, Saxon, UFO och Gary Moore vore det närmast otänkbart att han inte skulle ha slunkit in på något Priest-alster, så denna koppling räknas knappt. Därför hävdade jag, efter en kortare betänketid, att den bästa länken var det för oss hårdrockare annars inte särskilt angelägna bandet Trapeze, som i sin tidiga sjuttiotalssättning hade Purples sjungande basist Glenn Hughes (Mark III och IV) och Dave Holland som senare skötte de prästerliga trummorna mellan British Steel och Ram it Down. Detta trodde jag, ärligt talat, att de flesta i samlingen kände till. Det gjorde de inte. Nå, jag gick hem och lagade middag. Under nyss nämnda måltids intagande fick en i mitt hushåll infallet att lägga på en Joe Satriani-skiva, Flying in a Blue Dream. Den var helt värdelös, kan jag meddela. Ni kanske inte minns det, men när Ritchie Blackmore hoppade av Purple mitt under pågående turné blixtinkallades Satriani, varvid vad som i historieböckerna skulle komma att kallas Mark VI kortvarigt såg dagens ljus. När jag bistert läste på innerkonvolutet föll mina ögon på ett i Priest-kretsar känt namn, Simon Phillips, som tydligen spelade "acoustic drums" på en låt. Det var något oväntat, men att han spelar på ovan nämnda Sin after Sin vet ALLA.