Morbid D

Det är få förunnat att få in tre tiopoängare på raken, men sedan tar det stopp, eller ska vi säga att segertåget avstannar. På Domination är de första två tredjedelarna nästan lika bra som på föregångaren, och det är kul att höra att nykomlingen Rutan har ett par lysande bidrag, men sedan börjar det urarta. Redan tidigare hade de haft oroväckande tendenser till att flyta ut i mindre meningsfulla instrumentalpartier, men här börjar de ohämmat vältra sig i sådana. När sedan även de riktiga låtarna mot slutet av skivan faktiskt inte är bra, börjar man tappa fokus och i stället tänka på konjuktionella pronominaladverb. Skivan i sin helhet är fortfarande bland de bästa i genren, så det vore kriminellt att sätta ett lägre betyg än 8/10. Nu tror vi att vi tar en paus i arbetet, men vi återkommer om någon dag med en berättelse som saknar lyckligt slut.