Morbid B

I min ungdom bodde jag i princip ute i skogen, så jag var inte bekant med så många hårdrockare som kunde tipsa om den lite nyare hårdrocken. Därför satt vi där och ugglade över våra Priest- och Purple-skivor. Det är inte så att vi på något sätt lidit någon större skada därav; vi växte ändå upp till de ortodoxa våldsrockare våra mödrar alltid drömde om att vi skulle bli, men man kanske inte skulle ha väntat i tjugo år med att köpa exempelvis De Mysteriis. Hur som helst, Blessed are the Sick införskaffade jag trots vår rurala isolering redan när det begav sig. Man måste nog säga att den i mångt och mycket har format min syn på vad dödsmetall är för något. De där banden med keps i Stockholm förstod jag aldrig riktigt vad de skulle vara bra till. Nå, skivan är fullständigt utmärkt, och frågan är hur många skivor som skulle kunna få högsta betyg om inte den här finge det. Klockrent: 10/10.