Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Belletristik, akribi, glossolali & charm.
Bloggarkiv
-
▼
2010
(143)
-
▼
januari
(25)
- Folketymologiska fynd
- Thente
- Den som citerar parasiterar
- Raus, raus, Rudolf und Klaus!
- Ungdomsspråk
- Sökes
- Månadens ord
- Dar al-Harb
- Allmänbildning
- Hoppsan
- Harmagedon
- Antisemitiskt fyllo klampar vidare
- Interdentala frikativor
- I was turning, tyres burning
- Speak and spell utan särskrivning
- En hård man
- Östersjöfinskt huvudbry
- Geografilektion för DN-skribenter
- Eftertanke
- Di snackar mög
- Julmys, del VIII: Schism
- På tal om kriget
- Battle hymns
- Jag förfryser osten!
- Livet är ett möbiusband
-
▼
januari
(25)
Ur gårdagens Två dagar (GP:s lördagsbilaga): "Felix som alltid brukar flaxa och stå i satt blixtstilla [...]"
SvaraRaderaExakt hur stilla kan en blixt sitta?
Tack för den, A. G.! För att inte trötta ut mina kärnläsare våldsrockarna, lägger jag ut texten i kommentarsfältet i stället för i själva inlägget. Vad vi pratar om här är något som brukar kallas folkemytologier; när man tycker att ett ord låter konstigt, gör man en egen tolkning och delar upp det i begripliga, men felaktiga delar. Själv trodde jag till exempel ett tag att det hette "självmacken" (Shellmacken, alltså)och yngre släktingar har sagt både "prinsent" och "barnfota". Mer humoristiska (?) klassiker på temat är "svampinjon", "komframåsäg" ('konferencier') och "Undervisitet".
SvaraRaderaDet intressanta med "mytomsbundna", "brukshandvisning" och "blixtstilla" är att om dessa ord funnes, skulle de mycket väl kunna uttalas som "mytomspunna", "bruksanvisning" och "blickstilla". I det sista fallet har GP-skribenten tolkat klustret [st] som ett haplologiserat [stst]. (Just här är det nog på sin höjd tre läsare kvar.)
Å andra sidan lär även förleden "blick" vara folketymologisk; ursprungligen hette det tydligen "blekstilla". (Bleke är det när det är så vindstilla att vattenytan ligger blank, ungefär.)
Jag tror att du missförstod mig något. Det där sista var menat som en liten lustighet. :)
SvaraRaderaJag hittade hit via Lingvistbloggen. Jag är student i svenska vid Göteborgs universitet. Fast jag lärde mig ändå någonting, så tack för det! :)
Var så god. Jag tog lustigheten som utgångspunkt för en utläggning och ville alls inte att någon skulle känna sig träffad. Gôrkul me nya läsare.
SvaraRaderaIngen som helst fara. Våldsrock är för övrigt en mycket trevlig form av rock. Rock(!)abilly likaså.
SvaraRadera"Gôrkul mä nya läsare" måste det väl ändå vara, om det ska föreställa göteborgska.
SvaraRaderaVad ska jag hitta på nu? Momentant kodskifte!
SvaraRaderaNu blir jag förvirrad. Säger vi verkligen "mä"?
SvaraRaderaDet får vi aldrig veta. I Göteborg finns det, vad jag kan förstå, nämligen bara sociolingvister.
SvaraRaderaOch ändå är kurslitteraturen utomstädesifrån ..
SvaraRaderaDen enda kurslitteratur en begåvad språkstudent behöver är Wilhelm Streitbergs "Urgermanische Grammatik".
SvaraRaderaJag säger inte "mä".
SvaraRaderaNja, är inte det att göra en begåvad student temporärt något mindre begåvad? Jag menar, den stackaren kanske blir både förvirrad och språkligt heliocentriskt inbilsk. ;)
SvaraRaderaSå vitt jag kan minnas började vi med "Språktypologi" av Lars-Gunnar Andersson. En trevlig liten krabat till bok.
Ullah och A.G.: I går satt jag och lyssnade på en göteborgare i ett par timmar, och nog sa han "mä", alltid. Östen verkar ha rätt.
SvaraRaderaA. G.: "Språktypologi och språksläktskap", heter den, vettula. Jag vill minnas att jag också haft den som påbjuden litteratur. Någon påstod emellertid att den inte gick att få tag på, varför den ströks från pensum. Jag har förstås läst den ändå.
Jo, i varje fall när det är betonat, som i "hänger du mä?" (stockholmska "hängerume?") måste det i den traditionella göteborgskan nog vara ett ä-ljud. När det är obetonat är det svårare att avgöra, och eventuellt har den yngre generationen anslutit sig till standarden här. (Själv flyttade jag från Göteborg 1980, så jag är inte helt uppdaterad och göteborgska är inte heller mitt modersmål.)
SvaraRaderaDet är faktiskt inte mitt modersmål heller - sedan må jag vara något av en dialektkameleont .. Och nog kan det vara så att vi ä:ar emellanåt, som Östen säger. Dock befinner sig ju göteborgskan, liksom andra dialekter, i pågående utplaning, glidande mot ett mer riksspråksnära uttal (ingen nyhet).
SvaraRaderaJa, "Språktypologi och språksläktskap", förlåt då. :) Men din den där "någon" lurades, och hade det bara gått att klistra in länkar i detta kommentarsfält (inte "detta kommentarsfältet", som vissa göteborgare hade sagt), hade jag kunnat bevisa det, så att säga, "live and direct". Men du kan ju alltid gå in och glutta på Bokus och/eller Adlibris på egen hand.
"Detta kommentarsfältet" säger man även i Skåne. Jag håller fullständigt med i din analys om dialektutjämningen och tackar för tipset, men Adlibris och Bokus fanns inte när jag gick grundkursen.
SvaraRaderaWulf: Jag misstänker att vi inte tänker på samma "mä"-ljud.
SvaraRaderaNu gör vi så här: På tisdag genomför jag en tvåtimmars grundlig undersökning. På tisdag kväll kommer forskningrapporten här nedanför.
SvaraRaderajag väntar määää spänning!
SvaraRaderaOch jag blir mest "konfundersam" när jag läser om alla nyskapa(n)de ord folk svänger sig med....
SvaraRaderaJag lyckades inte snappa upp några obetonade göteborgska "med" idag, med de betonade uttalades [mä:]. (Och då skulle vokalen med IPA-tecken skrivas som epsilon.)
SvaraRaderaKonfundersam ... förvissoligen.
SvaraRaderaDet finns ju olika grader av öppna e-ljud (och också av slutna). Jag tror vi uppfattar dem olika. (Här skulle jag också vilja avsluta med ett kul förvrängt ord, men kommer icke på något...)
SvaraRadera