Jag noterar att Luxemburg kräver att man klarar av ett språkprov innan man får medborgarskap i storhertigdömet. Och det är inte tyska eller franska man förväntas behärska, utan fantastiskt nog den moselfrankiska varieteten lëtzebuergesch.
Faktum är att jag tycker det vore idé att göra sammalunda i Sverige. Nu tror ni kanske att jag tänkte börja hetsa mot turkmener, riffkabyler, polaber, voguler och transnistrier, men där tar ni fel. Jag tycker lika illa om alla människor, och om somliga invandrare av någon anledning inte tillägnar sig landets språk är det deras eget problem om de blir marginaliserade.
Nej, dem jag vänder mig emot är alla fula engelsmän och irländare som tycker sig ha rätten att bo här i decennier utan att göra minsta ansats att lära sig svenska. Huruvida det beror på att de är kaxiga eller efterblivna, vågar jag inte uttala mig om. (För övrigt går det utmärkt att kombinera.) Nu får det vara nog! Jag tycker vi ska börja strö glassplitter i deras gräddfil. Vägra tala deras degenererade rotvälska!
Å så knockar virom me en cool roundkick i fejse!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Sitter för tillfället på en kvarterssylta vid Fridhemsplan och avnjuter en Starobrno, lyssnandes till ett par brittiska puckon som vräker ur sig degenererd rotvälska.
SvaraRaderaHoppas de dör.
Då kan jag passa på att berätta att staro betyder gammal. Brno är förstås en tjeckisk stad. På tyska heter den Brünn.
SvaraRaderaJag säger bara: Colin Nötley!!
SvaraRaderaFast i och för sig, vad i hela fridens dagar skulle han kunna tänkas säga som vore värt att lyssna till? Nä, han kan få fortsätta att rotvälska sig...
Hertginnan av Halland (prinsessan Lilian) pratar visst knappt svenska heller.
SvaraRaderaEmedan jag redan är tveksam till referensen till det småelitistiska mjältbrandsrelaterade tröskalstret är jag betydligt mer skeptisk till valet av böjningsform i "Brynja":s kommentar ovan: "lyssnandes"? Vad har en ortodox metallare med filologiska anspråk att säga om dylika utlandslån till vår redan rika grammatikflora? Hur rubricerar man den? Och varför är den vanligare bland folk med, för att tala ditt språk, bristfällig interpunktion? (jag gör inte nödvändigtvis ovanstående ansvarig för alla fall av denna spanskklingande "pågåendeform")
SvaraRaderaSka den där meningen verkligen börja med "emedan"? Som svar på din fråga kan jag säga att formen i fråga brukar kallas presens particip och är mig veterligen urgammal i svenskan. Vad gäller skriftspråket, har den i vissa latininfluerade stilar tidigare överanvänts ganska kraftigt, exempelvis i satsförkortningar: "I handen hade han en bok, därur läsande för sina lärjungar", ungefär. Nu för tiden är den nog mer av en talspråksmarkör, men jag vill tillägga att Brynja är en god skribent. Slutligen är jag lite osäker över det avslutande s-et. Jag vet inte riktigt var den kommer från, men knappast från utrikiskan.
SvaraRaderaMitt "emedan" kan helt och fullt förklaras med att jag inte avslutade meningen riktigt som jag hade tänkt mig från början (även om det med lite ansträngning går att få ut mening också ur min mening). Och med den tabben ur världen går jag över till andra väsentligheter:
SvaraRaderaJag inser att det, med rätt, skulle uppfattas som drygt om jag kaxade mig här (och om det uppfattades så ber jag å det ödmjukaste om ursäkt), särskilt som jag började läsa bloggen först idag, men nu förhåller det sig så att jag faktiskt undrar om den där formen. Går det verkligen att säga att det är presens particip? Formmässigt är det naturligtvis det (med nämnda -s tillagt), men jag har aldrig sett presens particip beskrivet i någon grammatik(-bok) där det har objekt. Det är lite konstigt, framförallt eftersom det, som du säger, är ganska vanlig i äldre text. Jag skulle säga att det ligger närmast till hands att kalla det för gerundium. Men något sådant finns ju inte på svenska...
Mvh,
Mikael Müller
Ingen fara. Nu har jag inte en enda grammatikbok här hemma, men visst kan presensparticipen ha objekt, även om det låter lite konstigt? "Där satt jag, muttrande en svordom", men det rör sig nog nästan alltid om satsförkortningar. I Nya testamentet från 1526 tog de i lite mer (med -s och allt): "thin hustrw Elisabeth wardher födandes tig en son". ("En son" är direkt objekt; "tig" indirekt objekt.) Ja, jösses. 15 år senare heter det i stället "skal föda". (Strängt taget tror jag för övrigt att Brynja-citatet här ovan snarare än objekt innehåller något slags adverbial.)
SvaraRaderaBer om ursäkt för mitt blixtsnabba svar här, men jag råkade precis se att du hade svarat (okej, jag erkänner, du rubbar min dagsplan och jag kommer inte från dina ondskefulla inlägg om allskiöns hvisdom).
SvaraRaderaSom du säger ser det konstigt ut i ditt exempel och jag har en tanke om att presens particip bara förekommer på det där objekttagande sättet i mer eller mindre stelnade former (bara efter vissa verb) och att det, när det används idag, är en anglicism eller möjligen en romanism (ellevareheter!), trots att det har funnits länge (om motsägelsen accepteras). Att det sedan användes fordom säger väl inte så mycket, då var det ju ingen ordning på någonting, äfven om ditt citat är snyggt värre.
Jag ber om ursäkt för denna utflykt, men tackar vänligen för dina svar.
Förresten har jag inte tänkt på att det är mest i satsförkortningar som formen förekommer. Jag skall genast applicera denna nya information på mina läsglasögon. Tackar!
SvaraRaderaDet är nog bäst att du kollar upp det här för säkerhets skull innan du kör med satsförkortningar som partytrick. Det kan hända att jag missat något, eftersom jag inte har kollat upp alla fakta.
SvaraRadera