Döden

Jag har en viss, ehuru inte särskilt vidsträckt, förståelse för att folk använder dödsbegreppet lite slarvigt. Även i relativt insatta kretsar händer det att man råkar omnämna latin som ett dött språk. Nja, med tanke på att latinet har utvecklats till något dussin eller ett knappt par tjog språk, beroende på hur man räknar, som talas av en hel hög med raddor av massor av miljoner människor är det kanske lite hårt att säga att latinet dött ut. Då kan man med lika stor rätt hävda att nordiskan dött ut i Skandinavien. Etruskiska har lämnat oss. Eyak är dött. Sumeriskan är saligen insomnad. Och så vidare. Å andra sidan har vi en myshippiefraktion som med stjärnögd envishet hävdar att alla svenska dialekter lever, frodas och utvecklas på ett närmast fenomenalt vitalt sätt, trots att det är uppenbart att de i rask takt på de flesta ställen kommit att ersättas med en regional version av rikssvenskan. Den något bisarra slutsatsen: Språk kan dö, dialekter kan det inte. Nå, vi kanske kan enas om att trilobiterna och den sabeltandade tigern är utdöda? Dinosaurierna däremot lever och har hälsan. Det var bara inte så väldigt många av dem som klarade sig. Vad jag, utan att kolla saken närmare, vet, kan eventuellt en enda (befruktad dårå) dinosauriehona ha överlevt och gett upphov till alla nu levande fåglar. Ändå kan jag hålla påken i sitt hölster när jag hör att dinosaurierna dött ut. Folk säger ju så mycket dumt i stort sett oavbrutet. Men DN måste ju sparka sin rubriksättare, eller vad yrket heter. (Förmodligen något på engelska.) På sidan 10 idag läser vi att "[inga] dinosaurier överlevde kollisionen." Varför blir då rubriken "Vattnet skyddade överlevande dinosaurier"?