Läste nyligen i DN (och har gjort det förr) att folk i allt högre grad vill byta efternamn. Jag misstänker att det är de med son-namn som fånar sig mest på denna punkt. Jag fick för ett par år sedan en inbjudan till en klassåterträff. Om jag minns rätt -- och det brukar jag göra -- var det två tjejer (Adolfsson och Danielsson) och två killar (Svensson och en till Danielsson) som, förmodligen på grund av ingångna äktenskap, hade dumpat sina patronymika till förmån för billiga efterapningar av adelns tvåledade skrytnamn. Ni vet, heter noblessen Bongenhielm, Bäfverfeldt och Adlerstråhle bär den rövslickande bourgeoisien pinsamma låtsasnamn som Skoglund och Lundskog.
Vägra byta namn! Vi bondsonsöner måste vara stolta över vårt ursprung!
Hur skulle det för resten se ut om holländarna skulle sluta heta van der Vaart, irländarna O'Dougherty och skottarna McBannatyne? Fattigt och trist.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vi bondsöner från Norrland är knappast någon bourgeois, och ändå het' vi saker som Lindgren, Lundgren, Lundberg etc. Men vi står med våra stövlar i den avlägsna norrländska myllan, precis som ni gör i den skånska jord som jag för närvarande klafsar omkring i (och där jag i och för sig också har rötter...det är lite ambivalent det där, vilken del av landet man ska förhålla sig till i släkthänseende.)
SvaraRaderaHåller med. I musikbranschen är det ju ganska vanligt att folk med son-namn hittar på något annat fånigt istället för att helt enkelt heta vad de heter.
SvaraRaderaOch så finns det kommentatorer som är anonyma.
SvaraRaderaIcke att förglömma det gamla fina irländska namnet "Pogue Mahone".
SvaraRaderaHerr "Ja, jag bytte mitt -sson-namn mot en halvadlig kopia"